Allt och inget

Foto: Isaac Julien, ”Maiden of Silence (Ten Thousand Waves)”, 2010, fotografi.
KONST

För andra gången i Göteborgs konstbiennals korta historia korsar dess väg politikens på ett högst oväntat sätt. Första gången öppnade man samtidigt som toppmötet i Göteborg 2001 och fick se sina utomhusverk på Avenyn förstöras tillsammans med drömmarna om bättre världar. I år avbröts invigningsfesten av Lars Vilks, åtminstone enligt honom själv. Han utförde en performance utan att närvara, det vill säga fyra personer som kanske förberett ett dåd riktat mot honom anhölls och Röda Sten utrymdes. Nå, i båda fallen skuggade de utomkonstliga händelserna själva den konkreta utställningen.

Pandemonium är inte en ointressant utställning. Men den faller alltför mycket isär, spretar, inte bara i de utspridda visningsplatserna utan i dessas inbördes olikheter. Så är det till exempel snudd på omöjligt att förstå att de verk som visas i Uddevalla har någon som helst anknytning till dem som visas på Röda Sten. Något mer än en grafisk profil krävs för att skapa ett sammanhang.

Utställningens titel, Pandemonium, pekar ut en litterär källa och inspiration, John Miltons Paradise Lost. Där är Pandemonium Lucifers stad, den utslängda, omvända ängelns plats. Djävulens, om man vill. En nollpunkt att ta sats från när vi sedan länge befinner oss på andra sidan utopiernas död. Utställningens idé om ”nya världar” ansluter delvis till den förra Venedigbiennalens Making Worlds – som blev en sorts kreativitets- och konstexplosion i Daniel Birnbaums regi – och den är tyvärr svår att greppa.

Inget av det ovan sagda hindrar att det finns fantastiska enstaka verk att se i Göteborg. Jimmie Durhams undersökning och gestaltning av den bohuslänska granitens avbrutna väg till Hitlers stortyska byggprojekt, Isaac Juliens film Better Life om migrationen och drömmarna, Åsa Sonjasdotters politiska potatisodlingar och den fina filmen om en sjösjuk och klaustrofil farfar av Lisa Jeannin & Rolf Schuurmans är exempel på verk jag inte velat vara utan.

Vad en biennal ska och kan vara förändras över tid. I Göteborg och annorstädes har det förekommit både lokal anknytning, stöddigt samtida teman, generalmönstringar av konstscenens olika toppskikt samt utställningar som driver teser. Pandemonium är lite av varje. Och lyckas tyvärr inte bli något av det.