En mörkare jul

KONST

CAMILLA HAMMARSTRÖM ser en helhjärtad Billgren

Foto: Helene Billgren: "Tillbaka".

Vid pressvisningen står konstnären och klistrar pepparkakor på väggen. Som recensent är det frustrerande att komma till en utställning som inte är färdigställd. Men den här gången blir jag tvärtom glad över att få ta del av den ohöljda röran ur vilken helheten skapas. Det är som i en barnkammare, sakerna ligger utströdda i högar enligt en egen logik. De ska bara placeras ut på sina respektive platser, men det är fortfarande öppet exakt var.

Helene Billgren är nog den samtida konstnär som bäst förvaltar barndomens ocensurerade självverksamhet. Få vågar vara lika helhjärtade. Hon har mutat in ett fält präglat av förpubertetens ångest och nakna naivitet, ett slags vanskött övergivenhet som har förbindelse med själva skapandets urgrund. Det är tovigt och smutsigt. Näpet och blottlagt.

Temat för utställningen är julen, en veritabel fest för den som arbetar med kitschiga dekorationer och barndomsminnen. Billgren frammanar förstås en dovare aspekt av högtiden. Barren har kletat fast på de stackars porslinshundarna som fått rött presentpapper om halsen. Granens snöstjärnor är gjorda av begagnade tops. Och julbasarens lotteriring hänger stympad på väggen. Roligt är det att höra konstnärens kommentarer om det som växer fram. En porslinsfigurin med förbundna ögon och avkapad underkropp står i ett hav av tyll. Ett par ben av rosa piprensare läggs vid sidan av. "Vad får du i julklapp då? Ett par ben. Det kan du behöva!"

Lekandet som en oavlåtligt pågående bearbetning av världen. Värmen i lekens ritualer, tryggheten att finnas och förbruka tiden med hjälp av upprepningar. Hur många sjuksystrar och blyertsflickor har egentligen kommit ur Billgrens händer?

De teckningar som visas är oändligt delikata. Motiven nästan på väg att vändas ut och in i det älskade, platta perspektivet där stolar, matbord, sängar och människor blir utkavlade. Tankarna går till Louise Bourgeois tonsäkra skapelser där varje form bär på ett löfte om förvandling eller destruktion. Flickskons klack liknar en hästsko. Den måste hållas kvar upprätt i luften om inte lyckan ska fly sin kos. Pappersremsorna blir till skärp som träs igenom ett arks urklippta hällor. Spröda kläder till spröda människor.

Starkt intryck gör också fotoserien med avtryck gjorda med amorfa pepparkaksformar på kroppen. Först tror jag att det är fotoemulsion som bildat fläckarna på lår och ben, men sedan framgår att det är kakformarnas vassa plåtkanter som gjort de märkliga tatueringarna. En stark förundran inför själva frambringandet av mönster som känns alldeles ursprunglig.

Konst

Camilla Hammarström ([email protected])