På drift i våldsam värld

Fredrik Svensk ser briljant kritisk samtidskonst om flyktingskap, hemlöshet och döden på Medelhavet

avFredrik Svensk

1 av 3 | Foto: Erkan Özgen
Wonderland, video från 2016.

Att kalla en grupputställning i Danmark 2019 för Homeless Souls är både konventionellt och vågat. Om ett av Platons problem med konsten var att den var hemlös, och därmed opålitlig, är det just denna opålitliga hemlöshet som förvandlats till en av den institutionaliserade konstens grunder. Att besöka ett samtida konstmuseum är i denna mening alltid att umgås med föreställningen om den moderna människans hemlösa själ.

Genom att koppla denna idé om konst och mänsklighet till frågan om exil och migration, och göra det längs Strandvejens och på det borgerliga Danmarks mest idylliska konstklenod, Louisiana, synliggörs hur problematiskt, men samtidigt utopiskt detta konstbegrepp faktiskt är.

Med tanke på att det främst är mindre institutioner, exempelvis CAMP/ Center for Art on Migration, som tagit frågan på allvar, är det välkommet att en konstinstitution av Louisianas snitt vågar ta sig an problematiken.

Detta är ett verk som bokstavligen försöker tala till och med makthavare utanför konstrummet, och som dessutom gör det retoriskt briljant.

I stället för att fokusera på konstnärer i exil i Danmark, består utställningen av tolv inflytelserika konstnärskap, som alla arbetat i stora delar av världen, utan erfarenhet av specifikt dansk migrationspolitik, men väl europeisk.

Vad händer när havets förmåga att dölja spåren efter 63 döda människor, som kunnat räddas, blir en del av en juridisk process? Forensic Oceanographys högteknologiska kartläggning av en flyktingbåts färd från Libyen till Europa under inbördeskriget 2011 är kanske det närmaste en (konventionellt) undersökande journalistik det går att komma i utställningen. Bara lite bättre. Detta är ett verk som bokstavligen försöker tala till och med makthavare utanför konstrummet, och som dessutom gör det retoriskt briljant.

När Tiffany Chung behandlar mängder av data om hur väpnade konflikter och naturkatastrofer försatt människor på flykt fram till 2016, gör hon det inte genom maktens eget språk, som Forensic Oceanography gör. I stället har hon skapat ett slags broderad målning, där abstraktion och berättande vävs samman på ett subtilt sätt. Hon låter den känslomässiga effekten av undersökningen av världsläget sjunka in långsamt.

Dubai-baserade Ramin och Rokni Haerizadeh har tillsammans med Hesam Rahmanian blandat iransk folkkonst med dokumentärestetik i en imponerande installation om de mytologiska dimensionerna av flyktingkrisens Europa. Genom måleri, animation och teckning ger verket Where To? Wherever it Chances, ett handgripligt förslag på hur vi kan tänka oss situationen som en konstant metamorfos, snarare än en statisk fråga.


Vid sidan av verk som tar sig an hemlöshetens strukturella faktorer, så får också Erkan Özgens redan ikoniska Wonderland från 2016 en given plats i utställningen. Detta videoporträtt av 13-åriga Muhammed, som trots att han är både döv och stum, med hela sin kropp berättar om när hans familj flydde från Kobani när IS attackerade, representerar utställningens enda konventionella videodokumentär.

I videoinstallationen Pre-Image (Blind As the Mother Tongue), 2017 gör Hiwa K något med självupptagenheten, som är både enkelt och genialt. I centrum står konstnären själv, som genom att balansera en märkvärdig stång full av backspeglar på pannan genom landskapet han en gång flydde ifrån, uppfinner ett helt nytt sätt att minnas samma färd.

Utställningen visar konst som befinner sig bortom den samtida journalistikens och vetenskapens berättarformer.

Collagekonstnären Kara Walker har gett sig på Théodore Géricaults Medusas flotte (1818-19), som skildrar ett franskt fartyg som gick på grund vid Mauritaniens kust, och där 15 av 150 passagerare sägs ha överlevt. Walker gör sitt verk helt svartvitt, och mycket mer abstrakt. På så sätt är det som om hon bryter loss målningen från dess konsthistoriskt universella status, för att inbegripa den i något ännu större, där även bildytan gestaltar gränsen mellan civilisation och sammanbrott.


Trots att Homeless Souls riskerar att göra hemlöshet till något för publiken att åka och titta på, fascineras över, konversera kring, för att sedan åka hem. Och trots att risken för att hemlöshet som tematik reduceras till en metafor för ett allmänt mänskligt tillstånd, som om vi alla innerst inne är lika hemlösa. Och trots att Louisiana riskerar att mura fast relationen mellan publikens blick och konstnärernas hemlösa själar i det danska samhället status quo, så pekar Homeless Souls också mot någonting annat. Något viktigare.

För utställningen visar konst som befinner sig bortom den samtida journalistikens och vetenskapens berättarformer. Det vill säga de berättelser om världen som domineras av en industriell produktionsapparat med krav på en viss typ av kunskap och klickbarhet.

Det bästa med Homeless Souls är inte bara att den för samman verk av några av samtidskonstens mest inflytelserika konstnärskap för att göra världen mer komplicerad. Utställningen ger sig också i kast med att försöka studera världen och göra den begriplig utan att hitta hem. Förhoppningsvis tillsammans med en publik som gör skäl för namnet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Libyen

Migration

Louisiana