Göteborg

Lovande lågbudget

avFredrik Svensk

Konstepidemin i Göteborg huserar angelägna verk

Bland de konstnärer som ställer ut står Stina Östberg för det mest drabbande, enligt Fredrik Svensk.

Jag har alltid tyckt att Konstepidemin i Göteborg borde vara en av Sverige mest intressanta ateljékomplex, men av någon anledning har denna guldgruva mer framstått som en bortglömt närmast anakronistiskt gömställe. Liksom ur led med samtidskonstens utveckling, på gott, men mest på ont. Men så har något börjat hända. Nya konstnärer började ta plats, residenceverksamheten växte, utställningsprogrammet stramades upp, en performancekväll började arrangeras varje månad och förvandlades snabbt till en mötesplats i Göteborgs konstliv.

Konstnären Meira Ahmemulic anställdes som Internationell koordinator och är en av dem som ligger bakom projektet Crisis–Populism–Art som sedan september 2014 utgjort en plattform för lokala och internationella konstnärer att diskutera vår tids brännande frågor. Ett av resultaten av detta projekt kan nu ses i konstutställningen A dragon rises against the wind, curaterad av Anna Lamberg.

Bakgrunden till projektet är de ökade klassklyftorna, segregationen, framgångarna för högerpopulismen och situationen i arabvärlden efter revolutionerna. Med sådana, närmast övermäktigt politiskt laddade, horisonter för en grupputställning är man i allmänhet dömd att misslyckas fatalt.

Väl inne i utställningen blir det dock uppenbart att kopplingen mellan konsten och de diskussioner som föregått utställningen i över ett halvårs tid vågar ta sig direkt bokstavliga uttryck. I Khaled Hararas musikvideos Balad och Kman behöver man liksom inte tveka på rap-musikens möjligheter att göra situation i Palestina och på Gaza levande på ett alldeles särskilt sätt.

Lika bokstavligt rak och hård är Steven Cuzners väggtext Image Missing: Centuries of Struggle to End Class Society. Här handlar det alltså inte om hiphopens konventioner, utan om den konceptuella tradition som intresserar sig för gränssnittens estetiska potential. Undertiteln på Cuzners verk är ”no media”. Ett i bästa mening motsägelsefullt budskap. Som lök på moset tillkommer dessutom en ”disclaimer” till hela verket i utställningens informationsfolder. Maxad konstnärlig reflexivitet, minst sagt.

En mer suggestiv saklighet återkommer i utställningens bästa installation, Stina Östbergs Sound of Silence, där hon monterat samman ett bildspel med övervakningskameror, en stillbild av en död fluga, ett märkligt podium och en hängande väggtextil. Detta tillsammans med en kortfilm där Simon & Garfunkels klassiska låt spelas upp över en slags karaoketext, skapat av skärmdumpar från diverse textbaserade webbsidor bjuder tillsammans med de övriga verken i utställningen verkligen in betraktaren att fundera på frågor som relationen mellan kris, populism och konst.

Trots ämnets tyngd, så gör utställningens enkla tydlighet, tillsammans med och dess lågbudgetaktiga form intryck av att här pågår verkligen något långsiktigt, angeläget och prövande, omöjligt att avfärda som högtravande eller bombastiskt pretentiöst. Lovande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Göteborg

Konst