LJUSET ÄGER RUM

1 av 4 | Foto: Olafur Eliasson: "The light setup", 2005.
KONST

Allting händer bara en gång. Varje sekund är unik som ett fingeravtryck, cellerna i kroppen, luftfuktigheten, vädret som aldrig är exakt detsamma. Trots att förändringen är konstant verkar vardagen enhetlig. Endast vissa ögonblick framträder som exklusiva: en tidig morgon när man ser gatlyktorna slockna över asfalten, en kväll vid havet då vattnet svartnar och tiden tycks stanna upp. Ändå är ju tillvaron hela tiden olik sig själv.

Jag står i en konsthall. Pressuppbådet skockas runt den världsberömde konstnären. Med anspråkslös stämma förklarar han sina intentioner, överbyggnaden i vilket allt han gör är inskrivet. Men jag står bakom en kvinna i vit tröja och blommig kjol och lyssnar inte längre, för något har plötsligt ändrats, diskret men påtagligt. Kropparna omkring mig har fått en annan täthet och lyster. Vad är det som händer? Är det mitt låga blodtryck som spökar? Jag måste ta mig vidare till en annan del av rummet, se från ett annat håll. Mina sinnen registrerar ytterligare en oansenlig förändring av ljusets temperatur och styrka. Ett stilla hisnande inombords - det är ju det jag nu förnimmer som utgör konstverket!

Olafur Eliasson har förvandlat Malmö Konsthall till en plats där ljuset äger rum. Väggar och tak är behandlade med titanvitt. Dagsljus och konstljus silas genom skärmar av vit plastfolie. Neonrören är programmerade att skifta svagt i styrka, dagern utifrån växlar förstås av sig självt. Det är det hela: ljus och betraktare i samspel. Det är vänligt och drömskt, närmast meditativt. Framåt eftermiddagen kastar lövverket utanför lätta skuggor över filmen.

I ett mindre rum flödar ett kvalmigt orange ljus av samma slag som vid motorvägar. Det gula spektrumet gör att vi kan se detaljer tydligt. Ansikten och kläder blir gråa, alla skavanker träder fram, själva rummet känns sjaskigt. Här saknas den stora hallens serenitet, det är mer kliigt och bökigt - inte alls behagligt. Jag tänker mig det orangea som jord och det vita som luft, den konkreta skitiga världen i kontrast mot de ljusa visionerna.

Olafur Eliasson vill upphäva motsättningen mellan dagsljus och konstljus. Det artificiella är inte mindre naturligt för att det är människoskapat, säger han. Den vita färgen är relativ. Den förutsätts vara en neutral bakgrund i museirummet, men det är bara en essentialistisk konstruktion. Den förekommer ju bara, precis som alla andra färger. Verkligheten är inte neutral över huvud taget. Vi behöver bli medvetna om hur våra sinnen tar emot omgivningen, och att vi därmed faktiskt är med och formar dem.

Olafur Eliasson är född i Danmark och pendlar mellan Köpenhamn och Berlin där han har sin ateljé. Uppdragen och utställningarna är många. En av de mer uppmärksammade var The weather project på Tate Modern i London 2003 där han konstruerade en konstgjord sol som fick betraktarna att lägga sig på golven som för att sola. Att Olafur Eliasson nu visas på båda konsthallarna i Malmö och Lund är något av en konsthändelse. Sammantaget ger det en övergripande bild av hans arbete.

I Lund har man valt att ställa ut en mängd skisser och mindre verk. Det är lite grand som att stiga in i Leonardo da Vincis verkstad. Olafur Eliasson är inte bara upptagen av ljuset, utan av allehanda optiska fenomen. Utställningen är full av kikhål och ingångar där perspektiven ändras beroende på var man står. På innergården står till exempel en skulptur som kan betraktas genom ett kalejdoskopiskt teleskop.

Det är övermäktigt och labyrintiskt, men ger inblick i arbetsprocessen. Olafur Eliassons tillvägagångssätt är sakligt och koncentrerat, de tekniska lösningarna enklast tänkbara. Det är otroligt vad som kan sättas i gång med så små medel.

I ett av rummen hänger en stålring i en vajer. Den belyses av en strålkastare som bryter loss två av ringens egenskaper: som massiv siluett skapar den ett ringmönster över väggarna, men den har också en reflekterande utsida som kastar ljusstråk över rummet. Skugga och reflex som två sidor av samma sak, närmast trivialt i sitt genomförande - men överrumplande påtagligt, ja, storslaget.

T o m 8 januari

Konst

Camilla Hammarström