Nya perspektiv

KONST

Fredrik Svensk hittar något helt annat än det linjära på Göteborgs konstmuseum

Malin Bobeck: ”Those who affected me”, 2015.

Liksom många konstinstitutioner i dag arbetar Göteborgs konstmuseum med att skapa nya perspektiv på sin samling genom låta samtida konstnärer göra den till sitt material.

I serien I dialog med samlingen presenteras just nu två stycken sådana interventioner, en av Katarina Elvén och en annan av Sofia Hultin. Båda deras verk kan kallas normkritiska. Medan Elvén presenterar ett slags fotoarkeologisk kontemplation över förändringar i museets utställningsideologi så behandlar Hultin, i ett videoverk, bristen på hbtq-personer i museets samling.

Detta är definitivt två verk som lägger till viktiga frågor och perspektiv till museets verksamhet. Likväl, om det inte har någon strukturell effekt på hur museet arbetar riskerar verken endast att bidra till att museet tillfälligt framstår som en självkritisk och progressiv institution.

Tittar man på två andra utställningar i museet just nu, en med Emil Nolde och en med Olof Sager-Nelson, så vore det för mycket sagt att de är drivna av den normkritiska impuls som kännetecknar Elvén och Hultin.

Men det finns också andra sätt att bryta in i en så historiskt laddad miljö som Göteborgs konstmuseum. På tredje våningen, mitt i den mer permanenta utställningen visas just nu nya verk av Malin Bobeck, Jonas Dahlberg och Andreas Eriksson, årets Stena A Olssons kulturstipendiater.

Att se Dahlbergs poetiska filmstudie av en speldosa inre liv projicerad i denna miljö till skillnad från ett vanligt galleri med vita väggar ger helt enkelt upphov till konsthistoriska associationer som går mycket längre tillbaka än till Charlie Chaplins Moderna tider. Och i mötet med Andreas Erikssons naturlyriska måleri är det just gestaltningen av den mekaniska industrin som en sorts ”andra natur” som skapar en brygga över till en konstnärlig bildvärld som föregår filmen.

Den klassiska frågan om hur naturen kan representeras återkommer också i Malin Bobecks installation. Med hjälp av ett ljusemitterande textilmaterial, atmosfäriskt ljud och några speglar lyckas hon vrida och vända på varje förment naturlig uppfattning om rummet.

Kort sagt skildrar Göteborgs konstmuseum just nu en bild av konsten som både en kronologisk historia och som en plats där olika perspektiv blandas och sätts samman på nya sätt i en allt annat än linjär utvecklingsroman.

ARTIKELN HANDLAR OM

Emil Nolde