Abra… makabra

Camilla Hammarström ser performancekonstens egen shaman förtrolla Moderna med smärta och svärta

Foto: © Marina Abramović Archives. Foto: Marco Anelli
Marina Abramović, ”The Artist is present”, performance, 3 månader, The Museum of Modern Art, New York, NY, 2010.
KONST

RECENSION. Som en av de mer betydande inom performancekonsten har Marina Abramović blivit något av en sinnebild för konstnären som shaman: någon som tänjer på sina fysiska gränser och skapar ett slags övergångsriter för att frigöra medvetandet. Det sker genom att inför publik utsätta den egna kroppen för smärta eller olika uthållighetsövningar.

Foto: Jaap de Graaf
Ulay/Marina Abramović , ”Relation in Space”, 1976.

Moderna museets rika retrospektiva utställning fastnar jag framför dokumentationen av Lips of Thomas från 1975 där konstnären äter honung och dricker vin för att sedan med rakblad skära ut en femuddig stjärna på magen och piska sig tills hon inte längre känner någon smärta. Det avslutas med att hon lägger sig på ett kors av is. Kristen och kommunistisk ikonografi möts i den pryglade kroppen och effekten är gripande och svår att värja sig mot.

Verket går att förstå politiskt som en kommentar till det kommunistiska folkets uppoffringar och metafysiskt som en hälsning till alla tiders flagellanter och deras strävan efter syndaförlåtelse. Men framför allt handlar det om transcendens. Om att övervinna den egna kroppen och finna ett slags utmattningens extas.

Abramović föddes 1946 i forna Jugoslavien och har i dag ett drygt fyrtioårigt konstnärskap bakom sig där hon nomadiskt rört sig över världen. En retrospektiv utställning innebär främst diverse dokumentation, men på Moderna så medverkar glädjande nog skolade performancekonstnärer med att på utsatta tider återuppföra en del av hennes tidigare verk.

Foto: © Marina Abramović archives. Foto: Nebojsa Cankovic
Marina Abramovic, ”Rhythm 5”, 1974.

I ett av dem skurar en ung kvinna omsorgsfullt ett skelett med dyigt vatten så att det blir alltmer smutsigt. I ett annat borstar en kvinna ursinnigt sitt hår och skriker att konsten och konstnären måste vara vackra. Det är förstås sarkastiskt menat. Dessutom kommer ett helt nytt performanceverk att uppföras i Skeppsholmskyrkan med olika körer som sjunger sin favoritrepertoar non stop tillsammans med andra fysiska framträdanden som inbegriper publiken.

Mellan 1976 och 1988 levde och arbetade Abramović med den tyske konstnären Ulay (Frank Uwe Laysiepen). Deras liv var ett pågående verk som tog sig uttryck i relationen mellan deras kroppar som konfronteras med varandra på olika vis. I Light/Dark från 1977 turas de om att ge varandra örfilar, i AAA-AAA från 1978 vrålar de in i varandras öppna munnar. Slutet på deras relation manifesterades av en vandring på 90 dagar från varsin ände av Kinesiska muren tills de återsåg varandra en sista gång.

Foto: © Marina Abramović archives
Marina Abramović, ”Balkan baroque”, 1997.

Premissen för Abramovićs konst är vår vantrivsel i kulturen. Konstnären menar att vi styrs alltför mycket av våra rädslor och begränsningar. Performance blir ett verktyg för att bli av med rädslan för döden och oförmågan att vara närvarande i nuet. 

Särskilt i senare verk är även publiken medverkande; som i The Artist is present från 2010 där Abromović sitter orörlig på en stol och bjuder in vem som helst att sätta sig mitt emot och titta på henne. En uthållighetsövning som sammanlagt varar 736 timmar.

Starkast är emellertid de verk som behandlar kriget på Balkan. Här möts folklore, fruktbarhetsritualer, nationalism och renskrubbade köttben vars lukt är svår att uthärda. Det handlar inte om personlig transcendens, utan om en skildring av de kollektiva krafter som gör folkmord möjligt.

Det är något mer än en uppmaning till medveten närvaro och handlar om hur man förhåller sig till och analyserar ondska.

FAKTA

KONST

» The Cleaner

Marina Abramović

Moderna Museet

Till och med 21 maj