Knäppt var det här!

KONST

Hasselbladpristagaren Joan Fontcubertas utställning en prisad lek med fotografins illusoriska effekter

1 av 4 | Foto: ”Micostrium Vulgaris” © Joan Fontcuberta & Pere Formiguera
Foto: Joan Fontcuberta fick årets Hasselbladspris.

Årets Hasselbladspris tilldelades katalanen Joan Fontcuberta, och på Hasselblad center i Göteborg visas nu sex av hans över åttio fotografiska projekt.

Urvalet kan tyckas väl smalt, men den curatoriskt imponerande presentationen ger ändå en pedagogisk bild av vad som gjort honom till Spaniens mest inflytelserika samtida fotograf.

Titeln på utställningen, The photography of nature/The nature of photography är kongenial med hela Fontcubertas försök att undersöka fotots funktion inom olika vetenskaper. Utställningen är uppbyggd kring en rad vetenskapliga discipliner. Detta medvetandegör den starka kopplingen mellan benägenheten att uppfatta den fotografiska bilden som bevis och tron på vetenskapen som sådan.

Det börjar med Orgenesis från 2002, ett antal naturgeografiska studier av landskap, bländande realistiska, men framställda helt digitalt. Landskapen på bilderna finns helt enkelt bara där, som för att en gång för alla slå fast att den fotografiska bilden slitit sig loss från verkligheten och med den konventionella tanken på fotografen med stort F som trycker på knappen.

Sedan fortsätter det med Fontcubertas viktigaste verk Herbarium från 1984, en serie fotografier av växtliknande ting, vars förlaga är hämtad från Karl Blossfeldts botanikfoton från 1928, Urformen der kunst. Skillnaden är att dessa bilder bygger helt på ett analogt montage av livlöst skräp Fontcubertas hittat på gatan. Det intressanta med denna bedårande vackra kritik av Blossfeldts försök att hitta konstformens ursprung i naturen, undergräver knappast frågan om ursprunglighet, bara för att det organiska bytts ut mot mänskliga produkter.

Presentationsmontaget av bildserien bär dock på en komplexitet som ofta saknas i Fontcubertas lek med fotografins illusoriska verklighetseffekter. Direkt platt blir det däremot i installationen Sputnik från 1997, en slapstickgestaltning av en sovjetisk kosmonaut som försvann, både ut i rymden och från fotografier. Historien är helt enkelt inte tillräckligt bra.

I dag räcker det inte med några ironiska förskjutningar, för att bli kritiskt utmanande. Här blottas svagheten i hela Fontcubertas kritiktrolleri: verket osar både självgodhet och konstnärlig återvändsgränd. Eftersom vi har att göra med en konstnär som är så upptagen av igenkänningens politik, så är just detta min största invändning mot Fontcuberta. Att han inte gått längre tror jag handlar om hans upptagenhet med just fotografins egen historia.

När George Eastman och Kodak 1888 lanserade den användarvänliga lådkameran så gjordes det med en välkänd devis: ”Du trycker på knappen, vi gör resten”.

Om det finns en utgångspunkt för Fontcubertas verksamhet, så är det vad detta resten betyder, allt ifrån den rent tekniska biten, till montage och historiska sammanhang.

På sätt och vis markerar Kodaks kommersialisering och demokratisering av fotografin början på vad Fontcuberta med flera kallar postfotografi, det vill säga ett bildskapande som i sin samtida form inte behöver utnyttja någon kamera. Det räcker med att använda alla de montagetekniker som kommer ur digitalisering, mjukvaruutveckling och internet.

I fjol visades utställningarna From here on, Post-photography in the age of the internet & the mobile telephone och artwork as collection. The artist as collector i Barcelona. Mängder av mestadels okända postfotografer visade där prov på sina förmågor. Det mest slående var dock hur mediokra de flesta av projekten framstod.

Här fanns verkligen alla upptänkliga subversiva tekniker för att avslöja och leka med den fotografiska bildens verklighetseffekter. Och om man är intresserad av demokratiseringen av just det kritiska fotografiets praktiker så borde man ju vara glad. Men i stället uppstod motsatt effekt, och projekten framstod som djupt konservativa, förutsägbara och fullständigt bejakande av vår tids dominerande bildkultur.

Dessa utställningar kan ses som illustrativa exempel till det postfotografiska manifest som publicerades 2011 där Fontcuberta jämför digitaliseringen med meteoriten som ledde till dinosauriernas utdöende - de som bara levde på utan att inse vad som höll på att hända.

För Fontcuberta tillhör fotografin inte längre någon magiker, något proffs, någon konstnär, utan ett nytt universellt språk.

Samtidigt lever fotografins hierarkiserande funktion vidare, inte minst inom neurologin, där mental aktivitet i dag övervakas och enkla bilder kan ritas direkt från hjärnan och projiceras på en skärm, så kallad Computational Dynamic Brain Imaging.

Hasselblad Center gör rätt i att inte presentera Fontcubertas allra senaste intresse för internetkulturen, men jag hoppas att han fortsätter undersöka fotografin som gränsskapande praktik inom ämnen som just neurologi. För där pågår ett representationskrig i det tysta där den postfotografiska bilden ständigt används som bevisföring. Nobelpris i neurologi vore det logiska nästa steget efter Hasselbladspriset!