Året då Warhol höll låda

Camilla Hammarström ser minnesutställningen över Andy Warhol på Moderna museet 1968

Foto: Lasse Olsson/DN/SCANPIX
Andy Warhol på Moderna museet 1968.

avCamilla Hammarström

KONST

Andy Warhol, ”Mao”, 1973. © 2018 Andy Warhol Foundation for the Visual Arts/ARS, New York

Den legendariska utställningen med Andy Warhol 1968 är en milstolpe i Moderna museets historia. Museet var först i Europa med att ge konstnären en gedigen presentation. När man nu lite självbespeglande iscensätter en minnes­utställning av tilldragelsen sker det med en plottrig estetik som nog är tänkt att vara i Warhols anda. 

Ett flertal av verken är placerade på fototapeter med motiv från de ursprungliga utställningsrummen. Det är lite som layouten i ett läckert inredningsmagasin, originalverken blir till ett slags färgglada accessoarer mot den svartvita bakgrunden där samma motiv återfinns reproducerat.

Tanken är nog att skapa en nivellering mellan original och kopia, på samma sätt som Warhol gjorde i sin konst. Vad som emellertid går förlorat är den spänning som brukar uppstå mellan museirummet och Warhols bilder. 

Genom att han förde in ett massproducerat bildspråk i en konstnärlig kontext lyckades Warhol skapa värdestinna artefakter. Precis som när Marcel Duchamp signerade sin pissoar och utnämnde den till konst så ligger spänningen hos Warhol i själva förskjutningen. I att något till synes trivialt får ett annat värde i ett nytt sammanhang. Om detta sammanhang, utställningsrummets vita kub, luckras upp för mycket försvinner något av tjusningen. Men det är förstås en balansgång, Warhol utmanade ju själv den vita kuben genom att bland annat klä in väggar i folie.

Ett av de mer kraftfulla, men diskreta verken visas mot just foliebakgrund. Det består av nyhetstelegram från mordet på Kennedy tillsammans med screentryck av bilder på bland annat presidenten, hans hustru och vapenreklam. Färgnyanserna ligger ibland så nära varandra att det är svårt att urskilja motiven. Här skapas ett medialt rum som är ett dödsrike befolkat av skuggor, blixtbelysta ögonblick som stannat kvar som ikoniska tidskapslar. Det är ett spöklikt rekviem över ett emblematiskt sår i den amerikanska historien. 

Den enorma värdeutvecklingen på Warhols verk belyses i en dokumentär av Lisanne Skyler. Hon följer den Brillo box som hennes föräldrar köpte för 100 dollar och som fyrtio år senare såldes för 3 miljoner dollar. Det är en förtjusande film om att växa upp i en konstsamlande familj i 1970-talets New York. Att fadern tidigt bytte bort boxen mot en målning av en betydligt mindre känd konstnär blev något av ett familjetrauma. 

Utställningen är en iscensättning av fenomenet Warhol. De enskilda bilderna tenderar att drunkna i den ivriga presentationen. Ambitionen att förklara komplexiteten i konstnärskapet utifrån brytpunkten 1968 då Andy Warhol blev skjuten känns som ett sidospår som inte blir riktigt belyst. Att man enbart utgått från verk ur den egna samlingen har förstås utgjort en begränsning. Det blir lite magert. 

ARTIKELN HANDLAR OM