Bojkotta absolut inte den här ryska konsten

Pavel Otdelnovs Promzona är kolossalt inspirerande och lättillgängligt

Pavel Otdelnov: ”Chemical plant”, video 2018, stillbild.
Pavel Otdelnov: ”Chemical plant”, video 2018, stillbild.

Det finns goda skäl, även för den som inte gillar konst, att åka till Uppsala konstmuseum och ryske konstnären Pavel Otdelnovs utställning Promzona ”Industrizon”. När jag rör mig i utställningens olika salar tänker jag på vad dåvarande DN-redaktören och skribenten Stefan Jonsson sa på en föreläsning för femton år sen: att det är konstnärerna som tar på sig de stora undersökande uppdragen som journalister bara sällan numera genomför, eftersom arbetet blir för tidsödande.

Promzona är ett storverk, framväxt under mer än fyra år och Otdelnov har arbetat omväxlande med måleri, installation, skulptur, objekt, filmer, projektioner, foto, text, arkivmaterial och teckning, allt med motiv från den avsomnade sovjetiska kemiindustrin i Dzerzjinsk utanför Niznyj Novgorod, där tre generationer av hans egen familj har arbetat. Texterna i utställningen är huvudsakligen skrivna av konstnärens far Aleksandr Otdelnov som har jobbat i de mest hälsofarliga verkstäderna. Utställningen är så pedagogiskt upplagd, lättillgänglig och suggestiv att man mycket väl kan se den tillsammans med barn.


Dzerzjinsk har i Guiness rekordbok utsetts till världens kemiskt mest förorenade stad. Fabrikerna anlades i slutet av trettiotalet för tillverkning av kemstridsmedel, övergick till civil produktion runt 1960 och las ned efter sovjetunionens fall. När jag ser en serie svartvita fotografier av gropar i marken, det enda som återstår av byn med arbetarbaracker, vill jag först kalla konstnären för geolog. Varje grop har hört till ett hushåll och använts som matkällare. Jag går vidare genom ett hav av enkla sovjetiska gasmasker som fabriksarbetarna bar som en andra hud, alltid tvungna att hålla dem nära kroppen för att sekundsnabbt kränga på dem, och ser att Otdelnov är lika mycket antropolog. Stigen genom gasmaskerna leder till Wall of Fame, en vägg med fint utforskande mindre målningar, som återger flera decennier av retuscherade foton ur lokaltidningen på fabriksarbetare som överträffat planen, däribland konstnärens farmor.

Pavel Otdelnov: ”Ruins #1”,  Olja på duk, 2015. Privat ägo
Pavel Otdelnov: ”Ruins #1”, Olja på duk, 2015. Privat ägo

Både måleriet och filmerna förmedlar en stark känsla för skönheten i de övergivna industriområdena; stora dukar med olja är tekniskt skickliga och lätta att relatera till på ett sätt som påminner en hel del om Lars Lerins bilder. Kameraåkningarna med drönare över trädbevuxna fabrikstak för tankarna till både Tarkovskij och Tjernobyl. Men Otdelnov är dessutom historieberättare, och de vittrande ruinlandskapen kompletteras med texter ur faderns och andras berättelser från arbetslivet då verkstäderna var i bruk. Det är fragment som ångar av vardaglig sovjetisk pragmatism: ”Varken gasmasker, gummioveraller, stövlar eller handskar skyddade från hudskador eller akuta skador på ögon eller andningsorgan. Därför hade varje skiftlag en dubbel arbetsstyrka. Hälften jobbade, andra hälften vårdades.” (Ur I den stora kemins stad, memoarer, I.B. Kotljar, 1960.)

Otdelnovs egen kommentar till att han kallar en sal för Museet, är att det egentligen är ett ”antimuseum” med exponater som man helst skulle slippa ställa ut. Och sällan har några objekt haft så kraftfull verkan på mig som fyra stumma grafitstycken från verkstäderna. En text bredvid montern förklarar att grafiten användes för framställning av bland annat klor och den ackumulerar gifter till uppemot 20 procent av sin vikt. När lokalbefolkningen i området runt fabrikerna märkte att den kasserade grafiten från verkstäderna brinner två-tre gånger långsammare än kol började de elda med den för att värma upp sina bostäder. Även när det blev känt att människor fick svåra luftvägssjukdomar fortsatte användningen. En liten skylt vid montern upplyser om att ifall en höna får i sig en smula sådan grafit, så dör den.


Några av de mest suggestiva inslagen i utställningen avbildar en jättelik ansamling i landskapet av stelnad kemisk slagg eller slam, kallad Vita havet. Med sina föränderliga formationer och färger liknar det ingenting jag tidigare sett, och slamhavet återkommer i flera olika tekniker. I Bion blir jag stående framför en storslagen film där en drönare långsamt sänker kameran ner mot Dzerzjinsk och Vita havets yta – om man kan kalla det yta? Är den fast eller flytande, ser jag det verkliga slamhavet; är det framtiden eller det förflutna? Jag blir osäker eftersom det på ett gåtfullt sätt liknar en målning.

Otdelnov har redan nått en stor rysk publik. När han ställde ut delar av materialet i Nijznyj Novgorod vallfärdade lokalbefolkningen till galleriet eftersom det handlade om deras trakter och deras verklighet, men även i Moskva köade folk som annars inte ser på konst 2019 till Moskvas Moderna museum och Promzona.


För mig som arbetat med konstnärlig forskning är utställningen kolossalt inspirerande. Promzona har allt man kan önska av ett konstnärligt forskningsprojekt: angelägenhetsgraden, ett personligt tilltal kombinerat med total allmängiltighet, och konstnärens absoluta känsla för form och komposition.

Publisert:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.