Bilder att blåsa liv i

Årets Hasselbladpristagare undersöker fotografins möjligheter

avFredrik Svensk

Foto: Thierry Bal, 2008 © INIVA
I verket ”Aliento”, 1995, av årets Hasselbladspristagare Oscar Muñoz, framträder ett annat ansikte i spegeln när du andas på den.

Oscar Muñoz är ett exempel på att nästan all bra samtida konst är lokal. I hans fall handlar det om Colombia, och de politiska och historiska lager som format vad landet betyder i dag. Eller rättare sagt, allt det våld som möjliggjort ett av världens mest ojämlika samhällen. 

Det handlar om ett våld, som verket Aliento bland annat låter framträda genom luften vi andas. Runda speglar är uppsatta på rad, när jag stannar inför den tredje och lugnt andas ut inför min egen spegelbild framträder ett annat ansikte, från en dödsannons. Detta sätt att låta betraktaren tillfälligt andas fram en ande från det förflutna kännetecknar Muñoz metod, och vad han gör med frågan om det fotografiska. 

Snarare än att påkalla dogmen att alla fotografier måste läsas i sin kontext, involverar han betraktarens kropp i sättet på vilket bilden framkallas. Effekten blir att jag tvingas fråga mig om inte det fotografiska porträttet vittnar om ett mänskligt liv som omöjligen kan reduceras till sitt sammanhang, utan som måste förstås i relation till mitt liv, just där och då i gallerirummet. Detta är inte en återgång till en naiv syn på ­fotografiets indexikalitet och en föreställning om att betraktaren genom foto­grafiet kommer i direktkontakt med det förflutna. Snarare är det ett sätt att konstnärligt gestalta begränsningen i föreställningen att varje konstverk måste läsas med utgångspunkt i ett samhälle som betraktaren i någon mening har en distans till.

Kort sagt, Muñoz må vara en konstnär som arbetar med Colombias många historiska och materiella lager, men det betyder inte att en betraktare i Göteborg som aldrig ens satt sin fot på den södra delen av Amerika står utanför denna lokala miljö. 

”Ambulatorio”, installation, 1994.

Ett annat sätt på vilket Muñoz låter betraktaren bli något mer än just betraktare på tryggt avstånd från sitt objekt sker i golv­installationen Ambulatorio. Här uppmuntras en att knalla runt på inglasade satellitfotografier av de delar av städer där drogrelaterad brottslighet utförts. För varje steg splittras glaset upp. Bilden förändras och förvanskas ju mer jag försöker förstå vad den verkligen föreställer.

Oscar Muñoz är detta års Hasselbladpristagare, och det är ett utmärkt val. För medan många undersökningar av fotografins möjligheter i dag är upptagna med betydelsen av digitaliseringen, svarar Muñoz spekulativa installationskonst på en värld där de flesta fotografier inte ens framställs genom en kamera. Det är ett fotografi som inte längre enbart kan förstås i sin kontext – ­utan hur bilder faktiskt fungerar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Fotografi

Konst