Naturens verk

avFrans Josef Petersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Frans Josef Petersson om videokonst som fantiserar om det ickemänskliga

Joan Jonas, ”Wind” (1968), video.
Joan Jonas, ”Wind” (1968), video.

Det finns ett intresse för det icke-mänskliga i dagens kultur, i allt från nymaterialistiska strömningar inom filosofin till en vurm för det andliga i naturen. Joan Jonas videoinstallation Reanimation visades på Documenta 13 (2012), som tog fasta på en sådan, ofta motsägelsefull, tendens i samtiden. Nu visas verket, tillsammans med en mängd andra, i en retrospektiv på Kulturhuset i Stockholm. Det är ett rikt material som presenteras.

Jonas är en pionjär inom video- och performancekonst. Wind (1968) visar en grupp människor, vars rörelser bestäms av den blåsande vinden, och filmades ursprungligen på 16mm. Tankarna går till stumfilm, men också till den formskapande kraften hos naturen själv. På en resa till Japan 1970 köpte hon sin första video­kamera, och upptäckte Noh-teaterns rituella uttryck. Tecknandet är också viktigt. Rytmen hos kroppen, och handens rörelse, är själva utgångspunkten för Jonas.

Utställningen inleds med en samling tuschteckningar föreställande fiskar, som lockar oss att överge vår individualitet och bli en i stimmet. Längre in, i Reanimation, panorerar kamerabilderna över ett isländskt landskap. Ibland ser vi konstnärens händer teckna i snön. Filmerna är utan starka färger, som livet i en arktisk miljö. Fiskmotivet återkommer i form av några buttra marulkar. Kameran dröjer vid fiskarnas ögon, pekar på möjligheten av ett annat seende än det mänskliga.

Installationen består av fyra filmer på oregelbundet placerade skärmväggar, samt två filmer som projiceras inuti mindre lådkonstruktioner vid sidan av. Framför en av filmerna har placerats en metallställning med kristaller, som splittrar projektorns ljus över väggar och golv. Installationen tycks ha lånat själva sin form från ljusets refraktion hos prismat: varje bana bryts, varje rörelse vänds i en annan. Ljudet av en samisk jojk modulerar rummet, och de mänskliga måtten får stå tillbaka för upplevelsen av tiden som ett flöde.

Reanimation tar upp frågor om klimatförändringarna, och polar­isarnas försvinnande. Ibland ilsknar Jonas till (”We live in a world where demons prevail/murder is what they believe in/but they lie about everything else”), men ger framför allt en känsla av förundran inför det icke-mänskliga liv som skildras. Om vi är utestängda från denna värld, tycks hon mena, är fantasin vårt redskap för att öppna den.

Detta ord, fantasi, har alltid haft en tveksam politisk klang. Konsten ska inte förtrolla, utan se verkligheten som den är! Men om seendet är del av människans elände? Konsten kan koppla upp mot drömmandet, och länka samman verkligheten på ett sätt som den vakna tanken inte förmår. Hos Jonas är marulken ett tecken för detta tillstånd, där sårbarheten, paradoxalt nog, blir en styrka, genom att förutsätta kraften hos ett gemensamt drömmande.

I Double Lunar Dogs (1984), som visas på en monitor bredvid ett tiotal av Jonas äldre verk, kämpar en grupp människor med förlusten av sina minnen. De är fast på ett rymdskepp som susar fram genom rymden. En bild av människan låst i sin individualitet, som griper likt en kall hand om sin tid, och vår egen.

Utställningen är omfattande, men man måste inte se allt på en gång. Gratis inträde, och Kulturhusets centrala plats, ger möjlighet till upprepade besök. Känslan är att det är precis så här huset var tänkt. Konsten placeras mitt i staden, och livet, i all dess skörhet och komplexitet, får ta plats i konsten. När jag tänker på Stockholm i dag, vilka krafter som styr, så inger det hopp att en utställning genomförd med så varsam hand, görs tillgänglig för så många.

Publicerad: