Samer på zoo

Fredrik Svensk om två utställningar på Röda sten i Göteborg – självironi och ”naturliga” geologiska processer

Foto: Hendrik Zeitler
Annika Dahlsten & Markku Laakso, ”Campfire in the Zoo”, 2011, videoanimation.
KONST

”I pappas taxi fick jag ofta höra att gammelfarfar ställdes ut på zoo. Historien visades sig vara delvis sann.”

Så börjar den korta essäfilmen Campfire in the zoo av Annika Dahlsten och Markku Laakso. Filmen är nyckeln till deras utställning Diorama på Röda Sten konsthall.

Det var något märkligt med ett gruppfoto i Laaksos samiska familjealbum. Det visade sig inte vara taget i Sápmi, utan i Carl Hagenbecks klassiska djurpark i Hamburg. Där presenterades djur och människor i sina ”naturliga miljöer”, helt i takt med tidens antropologiska trender. Laaksos släktingar tillhörde en av de 30-tal samegrupper som tog sig ut på Europaturné mellan 1870 och 1950.

I Hagenbecks park, och på andra platser i Europa, träffade de på folkgrupper från afrikanska kolonier som till skillnad från samerna inte var där av egen nyfikenhet.

Konsekvenserna av att visa upp eller att visas upp, är en grundläggande frågeställning i Dahlsten & Laaksos konst. Att ställa ut människor som djur har varit tacksamt att avfärda som ren och skär imperial ondska. Men här utnyttjas den dubbla rörelsen, vars ena ytterlighet blir den vetenskapliga rasismen, och den andra möjligheten att utmana och förändra sitt eget liv i mötet med andra, hur ojämlika utgångspunkterna än må vara.


Vid sidan av filmen visas en serie fotografier där Dahlsten & Laakso simulerar dioramor från en egen grand tour. När de till exempel varit i Namibia, porträtterar de sig själva i traditionell samisk dräkt med namibiska mönster. Estetiskt utnyttjar de konsthistoriska konventioner, men till skillnad från det europeiska landskapsmåleriets seriösa karaktär, gestaltar Dahlsten & Laakso ofta sig själva som glada självmedvetna selfieturister.

Bilderna spelar med frågan om detta är digitala manipulationer, eller om de verkligen är på plats, vare sig det är i Botswana eller i norra Finland. Jag hade hört på bussen till Röda sten att Dahlsten & Laaksos verk stigmatiserade den självironiska flytande samebilden, vilket visade sig vara delvis sant. Det konstnärliga dilemmat med detta grepp är att det just är via ironin som myten om den autentiska identiteten reproduceras i dag. Ethnic marketing funkar liksom inte utan glimten i ögat.


Om ”Diorama” är en allegori över samtidskonsten som vår tids Mänskliga zoo, så gör Delcy Morelos monumentala installation ­Inre jord i Röda stens katedralgalleri, något estetiskt helt annat. I stora delar av rummet har hon låtit höja upp ett golv av svart jord 90 centimeter. Jag tror inte jag tidigare sett något verk som fungerat så klockrent i denna gamla industrilokal.

Den svarta jorden fungerar inte bara som sublim projektionsyta och metafor för både liv och död. Att skulpturens form inte står i total kontrast med arkitekturen gör det omöjligt att tänka jorden som en universell ursprungskategori bortom industrialismen. Morelos, med rötter i Colombias ursprungsbefolkning, bryter här med den nordamerikanska jordkonsten, med dess intresse för ”naturliga” geologiska processer. Den svarta jorden, i Inre jord är nämligen bara på ytan, resten är plywood.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Sápmi