Offer? Nej tack!

KONST

ULRIKA STAHRE ser början på något nytt i konstvärlden

1 av 3 | Foto: Jane Alexander: "African Adventure", 1999-2002.

Att orientera sig på höstens stora utställning på Moderna är inte lätt. Utställningen är visserligen labyrintisk men viktigare är att den bygger på en omöjlighet. Eller: den försöker komma förbi det omöjliga, det uppenbart hopplösa i att skapa konstutställning av stora heterogena grupper och identiteter. Som hela kontinenten Afrika. Och hur kan det gå till? Jo, dels präntas det in att Africa Remix i första hand är en samtidskonstutställning, i andra hand afrikansk. Dels navigeras man skickligt runt i utställningen från tydligt tematiserande verk - om global makt, kolonial historia, exploatering - till verk som inte knyter an till bestämda geografiska platser eller sammanhang.

I katalogen beskrivs Afrika bland annat som en projektionsyta för Europa. För Europas svarta inre, för dess våldsfixering och övergrepp, för dess dåliga samvete. Men en sådan idé bygger på att det europeiska subjektet har makten att definiera och bestämma och utställningen Africa Remix speglar inte i första hand någon sådan eurocentrism. Vad som tvärtom blir synligt är en konst som diskuterar offerrollen, som får betraktaren att bli varse sin förförståelse och sedan lämna den.

Vi möts av en stor vägg. T ownship Wall no 10, av Antonio Ole. Korrugerad plåt och alla möjliga tecken och material, fönster, dörrar bildar en ministad i två dimensioner. Till höger tar Ingrid Mwangis Down by the River plats, till vänster Mounir Fatmis Obstacles. Smärta och poesi i den dränkande, blodröda floden å ena sidan, humor i rivna hinder och det utsagda "My father has lost all his teeth, I can bite him now" å den andra. Dessa tre verk slår an en ton, som sedan ljuder på sitt eget, dissonansfyllda vis kors och tvärs genom de många lekarna med det etnofierade afrikanska, med det postkoloniala, med poesin - kort sagt med konstvärlden.

De teman som löst byggts in i utställningen är Identitet och Historia, Kropp och Själ, Stad och Land. Teman som i sitt dualistiska upplägg går att applicera på nästan vad som helst och som - möjligen med undantag för Stad och Land - också är svåra att se. Bäst är att följsamt gå med på att Africa Remix är en individualistisk utställning, där varje konstnär och varje verk kan mötas på eget sätt och inte begripas i gemensamheter och teman. Ett verk som Berry Bickles verk Swimmer - foton av en serie konserverade elefant-embryon som för evigt fastnat i en tid före livet, i en tillvaro som spränger motsatsparet liv och död - är lika sorgset som filosofiskt och knutet till en specifik historia av vetenskapande och samlande.

Jane Alexanders stora rumsinstallation African Adventure, en surrealistisk blandning av scenografi, överskridanden mellan människa och djur och ond dröm i tre dimensioner visades första gången i Sydafrikas äldsta bevarade kolonialhus, byggt av holländare i Kapstaden på 1600-talet. En placering som troligen laddade verket mer än Moderna museets lokaler. Så i Africa Remix döljer sig stora isberg av denna typ, isberg man bara kan ana topparna på.

Africa Remix har bland annat visats på Centre Pompidou i Paris och Mori Art Museum i Tokyo. Den är en historiskt stor satsning på samtida afrikansk konst, till och med den största som visats utanför Afrika. Om världen kunde vändas uppochned, och det kanske den skulle kunna, ser vi början på något nytt åtminstone i konstvärlden. Å ena sidan kan man prata om ett afrikanskt genombrott, å den andra kanske nya sätt att uppfatta både konst och konsthistoria. Nästa Venedigbiennal planeras hysa en afrikansk paviljong. Något att se fram emot?

Konst

Ulrika Stahre