Intima bilder av en mästare

Marit Östberg ser Lotte Lasersteins målningar

Foto: Städel Museum © VG Bild-Kunst, Bonn 2019
I ”Ich und mein Modell” från 1929/30 porträtterar konstnären Lotte Laserstein sig själv med modellen Traute Rose bakom sig.

”Från ansikte till ansikte” kallas utställningen med Lotte Laserstein (1889–1993) på Berlinische Galerie där främst hennes tidiga verk visas. Hon föddes i Ostpreussen och utbildade sig på Berlins konstakademi, där hon 1921 var den första kvinnliga studenten. Hennes påbrå var judiskt och 1933 när nazisterna kom till makten fick hennes karriär ett abrupt slut.  

Efter en inbjudan att ställa ut på Galerie Moderne i Stockholm lyckades hon fly Hitler-Tyskland 1937 och fick uppehållstillstånd genom ett skenäktenskap. Hennes privata kärleksliv vet offentligheten inte så mycket om, och egentligen är det väl inte relevant att spekulera i. Hennes målningar står utmärkt för sig själva. 


Med porträtten från sent 20-tal och tidigt 30-tal briljerar hon. Sättet hon gestaltar tidsandan, blickarnas själsliga närvaro, kroppshållningarna – för att inte tala om de lysande porträtten av den Nya kvinnan, både genom androgyna självporträtt och med ståtliga modeller från ett modernistiskt Berlin.

Berlinische Galerie skriver i en av utställningstexterna att de inte vill spekulera i om hon var kär i sin favoritmodell Traute Rose, som hon avbildade i årtionden, och som (tillsammans med sin man) kom efter Laserstein till Sverige. Denna försiktiga hållning övertygar mig inte. 


Det sägs att om en konstnär nischas som queer finns det risk att hen förminskas, ses som representant för en minoritetsgrupp och slutar få oreserverad kritik. I Lasersteins fall skulle jag vilja hävda att en icke-queer läsning av verken förminskar deras (redan självklara) storhet. Betraktaren går miste om betydelser som skulle leda till fler universum i målningarna. 

Foto: Stiftung ­Deutsches Historisches Museum, Berlin
Lotte Laserstein: ”Am Motorrad”, 1929.

Problemet med att vara rädd för att bejaka queera tolkningar, i brist på bevis, är att verken automatiskt kommer att läsas utifrån den rådande, straighta, ordningen. Ett av många exempel i Lasersteins fall är en av hennes mest kända bilder Am Motorrad (”Vid motorcykeln”, 1929).

En person i sent 20-talsmode; skinnjacka, skinnbyxor och skinnmössa, står bredvid en motorcykel. Ingenting i bilden visar personens kön. Ändå beskrivs hen som en ung man i galleriets bildtext. Besökaren rekommenderas att inte förutsätta queerhet hos Laserstein men normativa läsningar görs förbehållslöst. Trots att kvinnor just vid den tidpunkten i historien tog sig friheter, både i sina begär och på motorcyklar. 


Målningarna som fängslar mig mest på Berlinische Galerie är de som ställer frågor kring själva skapandeprocessen, i vilka relationen mellan konstnär och modell respektive modell och verk problematiseras. I Ich und mein Modell (”Jag och min modell”, 1929/30) porträtterar Laserstein sig själv medan hon målar. Rose står alldeles nära, med handen på hennes axel. Rose betraktar målningen som Laserstein arbetar på med nyfikenhet och tillit. Laserstein tittar rakt på oss, ut genom tavlan. 

Laserstein har flera sådana verk (med Rose), som ger vidare förståelser av maktrelationer i skapandet av ett porträtt – det ömsesidiga begäret mellan modell och konstnär och modellens hänförelse till sig själv som objekt. Stämningen är mättad med intimitet och förtrolighet. Att läsa dessa bilder med öppet sinne för vad begär kan vara ger dem ett hisnande djup. 


Efter flykten till Sverige ägnade sig Laserstein mer åt landskapsmåleri och att porträttera på uppdrag. 

Hon avled i Kalmar 1993 och i dag finns hon representerad på Kalmar konstmuseum samt i Moderna museets och Nationalmuseums samlingar. 

Hon återupptäcks med jämna mellanrum och förhoppningsvis kan hon, en gång för alla, även i Sverige snart skrivas in som självklar i den stora konstnärskanon.

Marit Östberg

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Berlin