Du ska aldrig ta konsten på orden

Fredrik Svensk ser en norsk biennal som inte är vad den verkar vara

avFredrik Svensk

1 av 3 | Foto: Johanna Billing
Johanna Billing, ”In purple”, stillbild, 2019.

Nog är det något storslaget och märkligt med att kalla en biennal i dag för The emotional exhibition? Storslaget, tack vare ett universellt anslag helt i stil med exempelvis ”Världsutställningen”. Märkligt, eftersom gestaltning av känslor och dess relation till meningen med allt möjligt har varit både konstens, den politiska propagandans och det kommersiella bondfångeriets ämnesområde sedan det mänskliga själslivet blev ett objekt för maktutövning. 

Därför börjar jag med att febrilt leta efter vilken idé om emotioner som utställningen utgår ifrån. Är det den samtida neurologiska forskningens upptagenhet med neuroners sätt att konstruera känslor? Är det samhällsvetarnas försök att förstå populismen och hur sociala medier påverkar känslornas sociala struktur? Är det den feministiska diskussionen om det känslomässigt omhändertagande arbetet i hemmet och i vårdyrken? Eller rent av distinktionen mellan affekt och känsla som länge varit populär i samtidskonsten för att det ger utrymme för en kroppslig relation till världen som inte bara är subjektiv och begreppslig.


Men det enda jag hittar i programbladet och katalogen är en vag antydan om att känslor är viktiga att ta hand om i dagens teknologiska värld. Om jag fattar syftet rätt försöker Momentum 10, genom att fokusera på emotioner, få publiken att bli ärliga sina känslor och acceptera vilka de är, med alla sina motsägelser.

En synnerligen otidsenlig form av humanism i en tid där många andra samtida utställningar bitit ner nagelbanden i försöken att kullkasta den där antropocentriska subjektiviteten eftersom den fått bära huvudansvaret för planetens bekymmer.

Vad är det då för autentisk mänsklighet denna utställning suktar efter i sin komposition?      

Hälften av de 29 konstnärerna presenterar verk från tidigare upplagor av Momentum. Andra hälften är nya. Denna till synes anspråkslösa uppdelning ger upphov till en rad intressanta effekter. Flera konstnärer har tagit vara på möjligheten att förändra verken, andra verk representeras i intervjuform eller som fotografi eftersom någon annan äger dem i dag.

Saskia Holmkvist har gjort om berättarrösten till sin film Blind understanding, 2009, och låtit kritiska tankar kring själva produktionen lägga grunden för en helt ny film. 

En annan form av dubbelhet återkommer i André Alves nya verk Pre-text. Genom att måla fram ny varsam poesi ur populära romaner och låta dem ta plats både i galleriet och i stora ljusboxar för reklam runt om i Moss stadsrum uppstår bokstavligen nya känslor inför både reklam och litteratur. 

När Salla Tykkä visar sin Victoria från 2008 i original, framstår denna videostudie av en näckros liv, ackompanjerat av Mahlers femte symfoni, som en hötotorgsmelankolisk illustration av finanskraschen samma år.


Till de nya verken hör Pauline Fondevila som låtit en grupp barn gå en optimistjollekurs i hamninloppet till Moss. Den rörande upplevelsen att betrakta deras kamp med vind och våg förstärks av slagord och fragment från Paris -68, plakatmålade i svart på jollarnas vita segel. Genom att ställa uttryck som ”Aldri Jobbe” mot ungarnas disciplinerade seglarträning uppstår en utopisk stämning som påminner om Johanna Billings filmkonst.

På Momentum visar Billing dels dokumentationsvideon Another album från 2006, dels den nya filmen In purple, i vilken hon nått en ny förfinad precision i sin förmåga att gestalta vardaglighet. Filmen skildrar en dansgrupp som uppför ett nummer i en lummig förortsmiljö. Genom att låta färgen spela huvudrollen i en formmässigt bedårande egenart lyckas Billing berätta något bortom frågan om vem som har rätt att skildra ett miljonprogram i dag. 

Pauline Curnier Jardins epos Coeurs de Silex (Hearts of Flint), 2012, utspelas i Paris-förorten Noisy-le-Sec som bombades 1944, och som Curnier Jardin förvandlat till scenografi för en slags europeisk camp-estetik. Medan camp i sitt amerikanska ursprung är sammankopplat med en skruvad relation till heteronormativitet, så är det fransk närhistoria som här queeras till.

Utställningens behållning finns i stället i att låta en biennal härma ett museum

Med Åsa Cederqvists stora installation Mama dada Gaga står det klart att det psykogeografiska register Marianne Lindberg De Geer vänt ut och in på, här fått sin värdiga efterträdare, men blir som mycket annat på årets Momentum, dessvärre vagt och okritiskt om vi utgår från utställningens tema. För vilken konst handlar inte om känslor? 
Utställningens behållning finns i stället i att låta en biennal härma ett museum, utan att ha en samling, och utnyttja detta curatoriskt. Ett konstmuseum presenterar ju vanligen både ny konst och konst från samlingarna. Det museala perspektivet, utan museets grundförutsättningar, ifrågasätter inte bara föreställningen om biennalen som en plats där ny konst offentliggörs. Det förflyttar fokus till frågan om konstutställningen som kritisk form.

Årets Momentum är därför ett praktexempel på att man aldrig ska lita på att en utställning verkligen är det den utsäger sig för att vara. I en tid där konsten börjat bedömas med utgångspunkt i projektbeskrivningen är detta en befrielse. Ta samtidskonsten som du vill, men aldrig på orden.

ARTIKELN HANDLAR OM