Publicerad:

Sovsäcken och larven – ett genidrag

Köttigt och närvarande på Göteborgs konsthall

Publicerad:
Installationsbild från Vår himmel röd: Moa Israelsson (skulptur), Sara-Vide Ericson (måleri).
Foto: Hendrik Zeitler
Installationsbild från Vår himmel röd: Moa Israelsson (skulptur), Sara-Vide Ericson (måleri).

Att konfronteras med Moa Israelssons tungt hängande larvsovsäcksinstallation Go, Gone på Göteborgs konsthall, är, som det heter, kroppsligt drabbande.

Den monumentala placeringen mitt i det sakrala gallerirummet appellerar först till någon form av tillbedelseakt. Men när jag väl kommer närmare förvandlas de till former att umgås med snarare än fenomenologiskt objektifiera och förundras över.

Denna effekt tror jag har att göra med det geniala i att blanda larvformen med sovsäckens i ett material som känns lika syntetiskt dött som organiskt levande.


Tankarna går till Johannes Heldén som samtidigt visar ett nytt verk på Varbergs konsthall där han med hjälp av datoranimerad morfologi framställt en hypnotiserande rocka som förefaller ha integrerat havsmiljöns plastavfall i sin egen livsform. Om Heldén spelar med det visuellt och konceptuellt meditativa, så är Israelssons skulpturala fusioner mer köttigt och suggestivt närvarande.

Att en stor del av konsten jagas av närvarometafysikens eviga återkomst är knappast en kontroversiell tanke. Vi har den i allt ifrån minimalismens genombrott till det till synes osläckbara begäret efter allt som sker ”live”.
Men jag tror faktiskt att det är först med Israelssons installation som jag kroppsligt inser de verkliga begränsningarna i de en gång så populära fenomenologiska eller psykoanalytiska perspektiven på frågan om närvaro.

Närvaron i Go, Gone förefaller faktiskt hantera samhällets inre konflikter på ett annat sätt, än den konst som försöker avslöja eller lappa samman en natur som modernitetens krafter tvingat isär. I alla fall är installationen ett märkvärdigt svar på en tid med fysisk distansering, när det egna nervsystemet ibland känns mer synkat med Big Tech-kapitalets totalitära infrastruktur, än med vardagens omsorg om nära och kära.


”Go, Gone” omgärdas av Sara-Vide Ericssons grovt flyhänta snyggmåleri av kvinnor med kopparkärl hängande på kroppen. Den mystiska tilldragelsen i dessa bilder tror jag mindre handlar om motivet än om sättet på vilket bilderna är beskurna. Ofta syns bara den öppna jackan med kärlen hängande från axlarna.

Om kvaliteten i Ericssons måleri spelar på en dold bakgrundsberättelse som betraktaren kanske inte ens kan få tillgång till, så blir Joanna Piotrowskas hemma-hos-fotografier mer protesterande. Hennes svartvita fotoserie Untitled skildrar unga kvinnor som fastnat i olika självförsvarspositioner.

Detta är ett iscensatt fotografi som utnyttjar både koreografins möjligheter att göra kroppen till något främmande, och det svartvita fotografiets ambivalenta relation till minne och historia. Om rumsligheten i konsten från Albertis centralperspektiv till den vita kubens ideologi utgjort det godtyckliga gränssnittet för den fria fantasin, så är det samtidigt i motståndet mot just denna frihetsideologi som något universellt kan ta form.

Piotrowskas kroppar gestaltar därför inte bara ett försvar, utan lika mycket en vägran som kanske till och med vänder sig bort från konsten, och dess idealisering av betraktarens dyrköpt bedrägliga frihet att ”tänka själv”.


Av Gabrielle Goliath visas videoinstallationen This song is for…. I centrum för verket står samtida erfarenheter av det sydafrikanska patriarkatets sexualiserade våld. Här möter vi lokala musikers covers av bland annat covers av Beyoncés Save The Hero och Ave Maria som mitt i låtarna illustrativt skrapas upp likt LP-skivor som repas.

Konserten i intim studiomiljö blandas med väggtexter som vittnar om övergrepp. Goliath förstärker den politiska funktionen av Beyoncés musik genom att koppla samman hennes globala status med ett lokalt våld. Beyoncés närvaro i verket krymper avståndet mellan Kapstadens och Göteborgs postkolonialt patriarkala verkligheter.


I utställningen ingår också Roxy Farhats musikvideo till låten I'm in love av artisten Zhala. Videon gestaltar kvinnor i olika åldrar som på samma gång står på scen och uppträder som de tar hand om sig själva och varandra genom att fläta och massera varandras hår.

Samtidigt som Farhat befriar frasen I'm in love från både gudomligt och individuellt mänskligt kärleksobjekt är videon en lika ömsint sensuell som majestätiskt upplyftande representation av ett systerskap som rasifieras dagligen. Härigenom gestaltas både samhällets motsättningar och scenframträdandets paradoxala möjligheter.

Det går inte att förneka att Vår himmel röd som grupputställning är en enastående kombination.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: