Offer för eftervärlden

Fredrik Svensk om ett raserat Gaza som väcker etiska frågor

Foto: Kent Klich
Från utställningen ”Gaza Works” av Kent Klich.
KONST

 Mellan 2008-2009 intensifierade Israel sin militära offensiv på Gazaremsan. Operationen kallade man Cast Lead och ett av resultaten gestaltas i Kent Klichs videoverk Killing time (2011-12) på Hasselblad Center. Verket är det starkaste i hans utställning Gaza Works, som i sex serier från 2001-2017 behandlar allt från spåren av det raserade Gaza International Airport till de få mammografiapparater som fortfarande är i bruk.  

I Killing time har Klich satt samman privata mobilfilmer från palestinier i sina hem, väntandes på att attacken är över. Verket visar i tre sekvenser hur lekar framför mobilkameran blir ett sätt att fördriva tiden. Den dåliga upplösningen tillsammans med en skakig kamera förstärker autenticiteten, och filmerna är lätta att känna igen i sig i, samtidigt som de skapar en slags mänsklighetseffekt. Verket slutar med information om när dessa människor dog under offensiven. Killing time är ett verk som gör dessa enskilda liv möjliga att sörja offentligt, och samtidigt en metafor för krigets fasor och alla de alternativa historier som alltid måste offras för eftervärlden.

Klichs konstnärskap representerar en tradition som under årtionden rannsakat vad det etiskt innebär att representera ”den andre” vilket i hans fall handlat om att som icke-arabisktalande fotograf arbeta i Gaza. Utställningen insisterar på hur viktigt det är att inte konstnärligt förlamas av det alltid lika problematiska med denna fotografiska praktik, om inte annat så i solidaritetens namn.

Samtidigt måste vi dock i ljuset av dagens offentliga liv fråga oss vad detta betyder konstnärligt i en tid där den alternativa högern globalt börjat använda sig av samma konstnärliga strategier som tidigare var förknippade med en avantgardism, och som Klich i sin metod allt lyfta fram och gestalta det fördolda kan sägas vara en förlängning av. Jag tänker i detta fall inte främst på anammandet av identitetspolitik hos högern, utan främst då många olika former av strategiska förskjutningar, kanske bäst kategoriserat av termen ”alternativa fakta”.

Klichs konst tillhör en ju en tradition som försöker ge just en alternativ bild till vad som faktiskt har hänt. Förändringen av offentlighetens relation till fakta, efter den alternativa högerns strategiska bruk av ”alternativa fakta”, gör att den på många sätt imponerande utställningen Gaza Works börjar skava rent konstnärligt. Exakt hur man ska förstå detta konstnärliga problem är inte helt lätt att sätta fingret på.  

Hasselblad beskriver Kent Klich som en konstnär som fotograferat det lilla livet på Gazaremsan sedan början av 2000-talet ”med målet att erbjuda alternativa bilder till massmedias kortlivade, sensationslystna bevakning”. Klichs mål, metod och presentationsform betecknar i dag en form av genrefotografi som inte tycks komma vidare från frågan om den ensamma fotografens möjligheter att skildra en alternativ och ofta mer intim verklighet. Kanske är Klichs konst så bra den kan bli från dess egna utgångspunkter, men något säger mig att dess kritiska potential är dramatiskt reducerad i ljuset av hur dagens mediala offentlighet ser ut, och hur den behandlas som fiende av den alternativa högern.

I utställningskatalogen skriver intressant nog Eyal Weizman om ”Förödelsen av förödelsen”, med fokus på hur krigets förödelser också hela tiden förintas, som en del av själva kriget. Weizman, som är en del av gruppen Forensic Architecture, har i flera arbeten digitalt försökt återskapa krigsoperationer, dels för att avslöja vad som faktiskt har hänt, dels för att påvisa hur destruktiva krigshandlingar i dag ofta inbegriper förstörelse av kvarlämnade spår. Gruppens praktik och presentationsform skiljer sig dramatiskt från Klichs mer traditionella fotoserier.

Men på Hasselblad slår det mig att de delar relationen till fotografins möjligheter att skapa verklighetseffekter, och står upp för just ”alternativa fakta” till de som presenteras av den dominerande mediala offentligheten. Det konstnärliga dilemmat med detta är att när den dominerande makten redan inkluderar dessa ”alternativ” i sin egen självbild, får vi då inte en konst som delar språk med makten?

FAKTA

Konst

Gaza works

Kent Klich

Hasselblad Center, Göteborg

T o m 17 september