Rena barnleken på konsthallen

avFrans Josef Petersson

Publicerad:

Sharon Lockharts utställning en övning i fördomsfritt seende

1 av 3
Sharon Lockhart, ”Milena, Jarosław”, 2013, 2014

Barn är människor, bilder är artefakter.

Men båda är av naturen motståndare till ändamålsenliga tankar och handlingar. De är lika bräckliga som de är listiga och manipulativa.

Första gången jag såg Sharon Lockharts Podwórka, en halvtimmeslång skildring av barn som leker på bakgårdar i polska Lódz, var på Tensta konsthalls utställning Samhället utan egenskaper förra året. Där framträdde barnet som gisslan hos dagens oförmåga att se samhället som en gemenskap.

När Bonniers konsthall nu visar Lockharts första stora separat­utställning i Norden så hanteras rummen med en precision utöver det vanliga. Utställningen är tillgänglig, men tar också risker i sin vilja att öppna mot det stumma hos barnet - dock utan att ge efter för den primitivism eller autenticitetstro som ämnet onekligen inbjuder till.

Lockhart arbetar med film baserad på långa, statiska tagningar. I den tvådelade filmen Double tide (2009), plockar en kvinna musslor på en strand under de öppningar som tidvattnet möjliggör, morgon och kväll.

Vi hör hennes andning och det sugande ljudet när musslorna dras upp ur leran. Då minsta rörelse av kameran skulle ge ett annat utsnitt, riktas uppmärksamheten både mot kvinnans arbete och mot bildytans gränser. Valet av motiv och kamerans inramning samverkar i en spänning som motarbetar varje försonande eller entydig läsning.

I konsthallens mittenrum visas fotografier av Milena, som Lockhart lärde känna under arbetet med Podwórka. Flickans sätt att dölja ansiktet i händerna ger eko i rummet, där besökarens rörelse i förhållande till tre fristående väggar ger olika bildutsnitt beroende på var en befinner sig i rummet.

Här finns också naturbilder från Maine och en serie uppförstorade barndomsbilder tagna av konstnärens mor, som invaggar betraktaren i ett sensuellt förhållningssätt till fotografiet som beröring, avtryck, minne.

Att lugnt sitta ner och betrakta barnen i Podwórka står i fysisk kontrast till deras cyklande och klättrande lek, men koncentrationen och tankens rörlighet framstår som i grunden densamma. Leken och bildskapandet tycks sammanlänkade av en vilja att ta spjärn mot den materiella världen, för att pröva den, utmana dess gränser och bättre lära känna den.

Ett par fotografier där kameran har riktats mot marken, och som återfinns på olika platser i utställningen, knyter an till barnets ständiga beredskap att göra nya upptäckter och erövra ny kunskap.

”Vi förmår inte se barnet, precis som vi tidigare inte såg [andra] förtryckta folk”, menade pedagogen Janusz Korczak i Hur man älskar ett barn från 1919. Två decennier senare avrättades han i Treblinka.

I utställningen visas en blindskriftsutgåva av Korczaks bok i en vitrin, som en påminnelse att inte blanda ihop seendet i fysisk mening med förmågan att fördomsfritt se och läsa av det som upptar en stor del av livet.

Lockharts utställning är en övning i ett sådant seende, med en meningsskapande kraft som växer ur en djup förståelse av konstens historia och bildskapande tekniker.

Publicerad: