Konst

Megalomani i Berlin

Av: 

Ulrika Stahre

KONST

Konstbiennalen en anspråksfull och krängande skapelse

Marina Naprushkina: ”Self # governing”. Foto: Marta Gornicka
Marina Naprushkina: ”Self # governing”. Foto: Marta Gornicka

Biennalen i Berlin är en krängande skapelse. Delar av dess själ kan aldrig släppa platsen Berlin, andra delar vill inget hellre och det mesta som visats genom åren har varit smart, stöddigt, stökigt och ganska oväntat.

Ändå tar den sjunde biennalen priset. För den tycks vilja få allt tal om politisk konst att verka matt, förljuget och slappt. Den vill ställa sig utanför hela konstmarknaden och fungera som en process i sig. Om det är konsten som blir kamp eller tvärtom är svårt att säga.

Konsthallen Kunstwerke, biennalens hjärta, upplåter hela sin stora sal till occupyrörelsen och förvandlas till en sorts tältläger för möten, seminarier, samtal, workshops. Väggarna täcks av slagord och schablonsprejade bilder. En bas för direkt aktion.

Inte mig emot. Det är bara det att en hel del skaver. Flyttat till en konsthall händer något med aktivismens språk och bilder: de förvandlas till klichéer, illa formulerade sådana. Kraften i en rörelse har trots allt med tillhörighet, plats, historiskt sammanhang att göra. Revolution gör man inte på en kafferast, men kanske inte heller under öppningstiderna och fram till den första juli då allt avslutas.

Den något mer traditionella delen av biennalen, där konstnärer presenterar projekt av mycket olika slag, tenderar också att betona process framför visualitet. Betraktandet förvandlas till ett deltagande, eller medskapande om man vill. Kraven på publik och kritik blir om inte högre så annorlunda.

Curatorn, den kontroversielle polske konstnären Artur Zmijewski, betonar i sin programförklaring att hans biennal inte ställer några frågor, utan ger svar. Hans huvudsakliga kritik mot vad man brukar förstå som politisk konst är att den är objektfixerad, inte agerar, inte fungerar. Inte förändrar. Det finns en liten befrielse i detta: konsten som tar plats i Berlin undersöker nämligen ingenting, den påstår.

Tyvärr påstår den ofta saker man redan vet.

Gatsten till salu.

Om något, så är alltså det stora problemet med Forget Fear, att de flesta projekt inte bara sparkar in öppna dörrar, de rasar rakt igenom dem. Men undantag finns: jag fastnar till exempel för A Gentrification Program, igångsatt i Kongo av Institute For Human Activities, där bland andra Renzo Martens är aktiv, den holländske konstnären som väckte uppmärksamhet på den förra biennalen med filmen Episode 3. Även det projektet hade med exploateringen av Kongo att göra. Filmen tydliggjorde hur vare sig konsten, biståndet eller annat välmenande arbete kan frigöra sig från ett kapitalistiskt och rasistiskt system. Mot dessa odds finns gentrifieringsprojektet, som går ut på att skapa ett ”residency program” för konstnärer.

Utbyte av olika slag kan kanske, på någon nivå, rucka på systemen. Dokumentation av Christoph Schlingensiefs operabygge i Burkina Faso visades på den förra Venedigbiennalen, och detta projekt i Kongo har onekligen beröringspunkter. Och det är, liksom Lukasz Surowiecs Berlin-Birkenau – 320 björkar flyttade från ulrika

 till olika platser i Berlin – trots sin bristande originalitet, ett imponerande storhetsvansinnigt verk.

Den bestående känslan efter att ha tagit del av de olika projekten på Berlinbiennalen är nog just detta: anspråksfullheten, megalomanin. Från Khaled Jarrars palestinska passtämplar, till Key of Return – världens största nyckel, gjuten i flyktinglägret Aida i Palestina – till Yael Bartanas uppmärksammade JRMiP.

Med Jewish Renaissance Movement in Poland har Bartana skapat något som befinner sig på gränsen mellan konst och liv. Som konstprojekt är det intressant – en fejkad rörelse för att förmå 3 miljoner judar att återvända till Polen – men som verklig politisk handling blir det mest bara obehagligt. Frågan om en judisk migration är så laddad och känslig, och det är svårt att på allvar föreställa sig ett sakta krympande Israel, att historien skulle kunna backas.

Och sedan var det det här med hur motstånd och uppror ser ut. I biennalens (ovanligt omfattande) shop säljer man gatstenar med biennalloggan på. 210 euro för de stora, 150 för de små. För det första ser loggan ut som en runa, med allt det kan associera till – vikingadrömmar, nationalism, testosteronstinn maskulinitet – för det andra är det så långt förbi alla ironins gränser att jag hoppas det är ett skämt. Biennalen vill inte visa säljbar konst, men gärna förpacka och kommodifiera revolten. Skämt eller ej, en dekorerad gatsten gör med det politiska motståndet ungefär vad oljepengar gör med en utrikesminister – mosar trovärdigheten.

Kunstwerke ligger i den extremt snabbt gentrifierade stadsdelen Mitte. Tvärs över gatan har den före detta judiska flickskolan fräschats upp och in har flyttat både trivsamt barhäng och enorma, vitmålade, konstgallerier. Man kan köpa något litet oorginellt foto där. Eller en gatsten och kasta genom rutan.

Frågan är vad som är mest borgerligt.

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!