Upp till kamp mot illusionernas makt

avFredrik Svensk

Publicerad:
Uppdaterad:

Grada Kilombas filmtrilogi ”Illusions” utgår från grekiska tragedier och myter: Oidipus, Narkissos och Eko, Antigone.

Starkt influerad av Frantz Fanons sätt att sammanföra en psykoanalytisk tradition med kolonial problematik gör Kilomba bruk av dessa antika berättelser för att beskriva vår tids postkoloniala situation.


Den avslutande delen har världspremiär när trilogin nu för första gången visas i sin helhet, på Bildmuseet i Umeå där varje del visas med hjälp en stor och en liten projektion som placerats bredvid varandra. På den stora skildras i avskalad form olika sekvenser ur myterna, och på den lilla en berättare, eller rättare sagt vad som med en kolonial term kallas för ”griot”.

En griot är en sorts muntlig berättare och ett väsentligt inslag i den västafrikanska berättartraditionen, en funktion som i dag lever vidare i bluesen, rapmusiken och i spoken word. Det vill säga i konstformer som brukar ses som brott mot den eurocentriska högkulturen. Med Kilombas konst hamnar grioten dock i centrum av dess kanon.


I fallet med Narkissos och Eko betyder det att vi får myten berättad i bild, samtidigt som grioten, spelad av Kilomba själv, gör berättelsen till en samtida analys av en patriarkal och rasistisk struktur. Narkissos representerar en vit cis-manlighet, medan Eko reproducerar denna ordning genom att göra Narkissos till det ideala kärleksobjektet. Griot-funktionen blir en del av dramat och gör att gränsen mellan konstnärlig gestaltning och historievetenskapligt föredrag överskrids, liksom att hierarkin mellan rörlig bild och voice-over skakas om.

Foto: Courtesy of the artist
Grada Kilomba Illusions Vol. III, Antigone, 2019

Samtliga delar avIllusions” är inspelade i en exklusiv studio som har fått det filmade rummet att framstå som oändligt. Här finns inga klara gränser mellan väggar, tak och golv.

Skådespelarna utgörs uteslutande av rasifierade afrotyskar, och mot en kritvit bakgrund upprättar dessa en ny relation mellan människa och värld, en relation som bryter med det gudomligt givna rum som etableras under renässansen. Det vill säga centralperspektivets rum, som motiverar både renässanshumanismens frihet och den första vågen av europeisk kolonialism, den maktordning som följde efter 1492 och Columbus ”upptäckt av Nya världen”.

Kilombas trilogi bidrar alltså inte bara till dekoloniseringen av de grekiska myterna och distinktionen mellan konst och filosofi. Den handlar lika mycket om att göra upp med relationen mellan människan och den rumslighet som etablerades för över 500 år sedan och som lever vidare i museets och samtidskonstens vita kub. Genom att låta verket uppföras i en mörklagd vit kub utan fönster öppnar Kilombas filmiska rum upp för en ny förståelse av gallerirummets progressiva möjligheter.

Foto: Ze De Paiva
Grada Kilomba Illusions Vol. I, Narcissus and Echo, 2017


I Umeå har Kilomba skapat en kritisk och förförisk form som tycks sträva efter didaktisk fulländning, samtidigt som verket inger en känsla av radikal ärlighet. Utställningens styrka är att den kan fungera både som en avkoloniserande glädjedödare och som en källa till entusiasm. Det beror på dess lika filosofiska som politiska premiss. Om inte historien berättas på rätt sätt, så kommer barbariet att upprepas.


Som uppmärksammad doktor i filosofi vid Freie Universität i Berlin har Kilomba i samtidskonsten hittat en frihet att tänka vidare, rumsligt och bildligt. I den meningen bör hennes konst inte bara läsas i relation till teaterns tradering av grekiska tragedier eller i ljuset av den antikoloniala kampen, utan också i relation till den politiska filosofins ständiga återkomst till det våld som ligger till grund för det gemensamma livet.

I så måtto arbetar Kilomba i en dekolonial tradition som inte bara kritiserar den västerländska konsten, filosofin och dess institutioner för medverkan i den koloniala och kapitalistiska modernitetens övergrepp och osynliggöranden. Hennes praktik strävar också efter att konkret förändra de maktrelationer som vi fortfarande lever med i dag.

Foto: Courtesy of the artist
Grada Kilomba Illusions Vol. II, Oedipus, 2018

Om den dekoloniala konstpraktiken kan sorteras upp i en del som strävar efter att göra sig av med den konventionella uppdelningen mellan konstnär, rum, verk och publik, och en del som vill förändra dessa strukturer inifrån, så tillhör Kilombas konst definitivt den senare kategorin.


Den som anser att en sådan strategi per definition går fiendens ärenden ser förstås pessimistiskt på dess politiska möjligheter. Men för att över huvud taget kunna hänge sig åt en sådan pessimism så måste man antagligen, som James Baldwin en gång noterade, betrakta livet, enbart som en akademisk fråga. 

Men till skillnad mot Baldwin pekar Kilomba på möjligheten att också göra det akademiska till en del av livet. Därför vore det intressant att någon gång få uppleva vad Kilomba konstnärligt skulle göra av en myt som försökte undkomma tragediernas våld. 

Låt oss hoppas att ”Staten” av Platon blir nästa steg i Kilombas storartade kamp mot illusionernas makt!

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM