De namnlösa flyktingarnas grav

Ulrika Stahre ser båten som sjönk utanför Lampedusa visas på Venedigbiennalen – en ordlös fruktansvärdhet

avUlrika Stahre

Foto: Italo Rondinella


Det är köer, det är hajpat, det är havet och livet. Det är levande – en operaperformance i Litauens paviljong, prisad med guldlejonet som den bästa på årets biennal. Besökarna leds uppför en brant trappa och kan sedan stå och se ner på en artificiell sandstrand. Människor som läser, pillar med telefonen, stickar eller äter. Och sjunger. De allra vackraste, pampigaste och melodiösa styckena. Tillsammans eller solo.

Sun & Sea (Marina) är ett kollektivt verk av regissören Rugilė Barzdžiukaitė, författaren Vaiva Grainytė, och konstnären och musikern Lina Lapelytės. Ett allkonstverk, en levande installation. De halvnakna kropparnas sårbarhet, publikens andäktighet – allt spelar tillsammans. Texterna – om havet, ekosystemet, klimatet – spelar mot den avslappnade attityden på den konstgjorda stranden. Strand är symbolen för semester och avslappning, och samtidigt platsen för nedskräpning, för de utsläpp som resorna dit skapar, kanske också för vår konsumistiska tid.


Men allt blir inte konsumtion, verket är djupt mänskligt och poetiskt. Det sticker ut på en biennal som annars andas något av frånvändhet.

1 av 3 | Foto: Andrea Avezzù
Hito Steyerl: This is the Future (2019), Mixed media.


Årets tema, May you live in interesting times, är ett citat som använts av flera politiker och författare, från den brittiske ministern Austen Chamberlain på 1930-talet till Hillary Clinton, och det har sagts vara en kinesisk förbannelse. Det är det inte, citatet är en sorts fake news som speglar västerlandets syns på det orientaliska.


Men de intressanta tiderna lever vi kanske ändå i, och många av de nationella paviljongerna på biennalen tar upp den dagsaktualiteten – klimatet, högerpopulismen, flyktingars öde. Curatorn Ralph Rugoff har betonat att citatet ska förstås som en utmaning och att konstens roll i världen är att få människor att tänka nytt, tänka annorlunda.

Så verken som visas drar mer åt det fantastiska surrealistiska hållet än åt det dokumentära. Filmklipp från Youtube och korta sociala medieklipp är också en del – nog så nära samtiden och subjektivt på en nivå som ligger konsten nära.

Teresa Margolles visar en mur på det ena stället, affischer som efterlyser försvunna kvinnor i Mexiko på det andra. Det är våldet i gränsstaden Juárez som synliggörs


Huvudutställningen är komponerad som en sorts dubblering, en tvillingutställning. De 79 deltagande konstnärerna visas i både Arsenale- och Giardini-delen. Det är första gången en sådan idé genomförs fullt ut i det här sammanhanget och det är ett spännande koncept. Många verk kompletterar varandra eller tar hjälp av varandra utan att nödvändigtvis hänga ihop.

Njideka Akunyili Crosbys små, monokroma porträtt i Arsenale påminner om – men ger också en annan ton till – de stora collagemålningarna i Giardini. Hon skildrar, med visuella intryck från olika håll och med en sorts elegant universalitet, den nigerianska diasporan.

Teresa Margolles visar en mur på det ena stället, affischer som efterlyser försvunna kvinnor i Mexiko på det andra. Det är våldet i gränsstaden Juárez som synliggörs men verken är så formmässigt olika att de möjligen hade tagit ut varandra om de ställts ut tillsammans.


Dubbleringar av det här slaget genomfördes även på Documenta 2017, många konstnärer visade verk både i Aten och i Kassel. Då fanns ett större geografiskt och tidsmässigt glapp, nu i Venedig kan verken spänna över mer, konstnärers frihet till bredare uttryck ökar och det är något av en konstnärernas utställning. Eftersom temat är rätt brett och tillåtande, framstår verken som fria och egna, självständiga.

Det är också en mycket kompakt utställning. Antagligen för att det finns en densitet, både i sättet utställningen är hängd och genom styrkan i de enskilda verken. Verk som det är nästan omöjligt att bara strosa förbi. Därför är det också lika svårt att lyfta enskildheter.

Men Dominique Gonzales Foerster smätter till med ett dammigt diorama, ett marslandskap, parallellt med ett VR-verk: en utflykt i oändligheten. Och Arthur Jafas Big Wheel, monstertruckshjul i övertygande storlek ger en kreativ tyngd åt hans The White Album – en filmisk undersökning av vithet, hat, kärlek och identitet.

Båten är så liten för att ha kunnat rymma så många människor. Det är en ordlös fruktansvärdhet.


Störst på plats och möjligen mest spektakulär är Christoph Büchels Barca Nostra. Om man ska uttrycka det i konsttermer: en readymade av den fiskebåt som gick under utanför Lampedusa 2015, med hundratals flyktingar ombord. 28 överlevde. Ett år senare bärgades båten och nu har den alltså blivit konst.

Det är inte helt utan kluvna känslor jag betraktar den, uppallad som den är på kajen alldeles intill en av Arsenales många små kaféer. Solglasögon, avslappnad elegans, kaffe och samtal på alla möjliga språk. Här sitter och går vi, där är för oss namnlösa flyktingars grav. Är Barca Nostra verkligen ett monument, en hyllning och en påminnelse om de liv som avslutas på Medelhavet, eller är den bara en fetisch för våra onda samveten?

Monumentet är med sina dimensioner och anspråk starkt. Och båten är så liten för att ha kunnat rymma så många människor. Det är en ordlös fruktansvärdhet.



Flyktingar är närvarande också i Sara Tirellis film Medusa, som existerade i VR- och happeningform på öppningsdagarna. VR-paviljongen, arrangerad av Nordiska Konstförbundet, NKF, bjöd på båtresa och film i biennalens närområde: flyktingpojkar i en konsthall, ett mänskligt stilleben i form av hjälpsökande och alluderande på Théodore Géricaults klassiska målning Medusas flotte. Det är ett kanske väl tydligt verk – å andra sidan en närvaro och VR är kanske årets lilla fluga.


I år debuterar Ghana med en nationell paviljong på biennalen, Ghana freedom. Den domineras av John Akomfrahs trekanaliga film Four Nocturnes som tar oss med till jordens olika element. Djur och människor vandrar, genom både vatten och jord, och elefanterna sörjer en avliden. Vår tid på jorden och vår närhet till den sipprar fram i förföriska sekvenser. Ghanas paviljong innebär, efter Sydafrika, den första stora afrikanska närvaron på biennalen – det vita havet synliggörs återigen.

Den bokstavliga flyktingnärvaron som subjekt i konsthallens vita kub, liksom de många verk som berör vår samhörighet och vår plats i en skövlad natur – Venedigbiennalen detta 10-talets sista år är en biennal som synliggör vår samtid, men minimerar konfrontationen. We are the world, skulle den också kunnat heta.

ARTIKELN HANDLAR OM

Lampedusa

Konst