Detta bör inte gå någon förbi

Maria Lindberg utan mening men med glädje

Foto: © Vinge Art Collection
”As above so below”, 1991, lackfärg på pannå.

avUlrika Stahre

KONST

En röd garnhög på golvet, liten anspråkslös. Den måste betyda något. Titeln, 60 meter, ger en liten hint. 60 meter, den hemska distans skolan tvingade oss springa. 60 meter, långt ifrån lika storslaget som Walter de Marias nedgrävda kilometer. En vardaglig längd, rent av banal. Om det inte vore att den ligger där, som garn.

Maria Lindbergs stora retrospektiv på Malmö konsthall bör inte gå någon förbi. Här samlas hennes tidiga måleri, hennes konceptuella verk och framför allt en stor mängd teckningar. Vi har att göra med en Fluxus-inspirerad konstnär som ofta hittar själva den knivskarpa gränsen mellan irriterande vardaglighet och geniala iakttagelser.

En hund dundrar omkring bland tomma pet-flaskor, klånk klånk låter det, ihåligt men mjukt, hunden får aldrig nog av den meningslösa leken som filmas med lite lagom skakig handkamera. Klånk klånk, verkets titel är Work (2002) och bristen på framåtrörelse, idé och produktivitet är lika uppenbar som tanken att arbete kanske skulle kunna vara just så här: utan mening men med glädje.

Foto: © Maria Lindberg
”Curtain that is too short”, 1999, textil.

Eller vad Maria Lindberg nu menar. Det verkligt spännande med hennes konstnärskap är att det är så svårt att nåla fast. En hel del humor, några doser sorg. En säregen sorts frihet som anas i glappet mellan titel och bild, eller i tomrummet som uppstår i titlarnas kortslutning. 

Det finns gott om lekfulla blinkningar till Magritte och hans pipa – konst och bild är inte verklighet. Gatstenen som ligger på golvet sägs vilja bli ett berg igen, precis som papperet vill bli ett träd. Lindberg ockuperar materialen och gör dem till sina.

Det välgjorda konceptverk som Lindberg arbetade med tidigt i sin karriär visas samlade i montrar. Hon skickade då bland annat reklamationsbrev till olika matproducenter, påstod att hon hittat olika äckligheter, och fick artiga brev tillbaka. Verket är tillkommet långt innan alla började ljuga kors och tvärs, är något av en föraning. 

Svarsbrevens korrekta och vänliga, något strama ton blir ofrivilligt komisk, men vittnar ändå om en civiliserad värld. Kaos är granne med ordning, ”Ha ha ha” står det i en molnformation på väggen. Titeln? Att ha, givetvis.

ARTIKELN HANDLAR OM