Kollektiv naturvurm

Ulrika Stahre om legendariska tyska konstnärskolonin i Worpswede

Foto: Otto Modersohn-Musesum, Fischerhude.
Otto Modersohn, Afton vid Moorkanal, 1894.
KONST

Worpswede, en liten by utanför Bremen, var platsen för en natur- och ursprunglighetssvärmande konstnärskoloni som grundades 1889 och var som mest livaktig åren runt förra sekelskiftet. Sedan en tid är dess affischnamn Paula Modersohn-Becker (1876–1907), men under tiden kolonin fanns var hon inte så välkänd. Hennes man, Otto Modersohn, sålde långt fler målningar (Paula Modersohn-Becker sålde bara tre stycken under sin korta livstid) och även Heinrich Vogeler och Hans am Ende var etablerade namn.


Worpswede. Jag har alltid uppfattat måleriet därifrån som oerhört trist, meningslöst. Ja, de skildrade naturen (platt, björkar, utdikade våtmarker, torv) och ja, de förnyade möjligen måleriet. Åtminstone en av dem, Paula Modersohn-Becker.


Waldemarsudde har man av marknadsföringsskäl valt att betona kolonins mest kända namn, dock är hennes närvaro på utställningen förhållandevis diskret. Även om verken av henne är många, är det knappast de mest signifikativa verken som kommit med. Det beror förstås på att de är oerhört svåra att få låna.

Allra längst in i utställningen, där grafik, teckningar och ett par böcker i en monter samlats, hänger två kolteckningar av Modersohn-Becker. De är oerhört välgjorda och äger en närvaro som inte alltid är så uppenbar i måleriet. De är som rop från en svunnen tid, svärtade öppningar till ett förflutet som vi knappt längre kan föreställa oss. Ändå som om de hade tecknats i går.


Lagom till utställningen kommer Marie Darrieussecqs roman om Modersohn-Becker (eller M Becker som hon kallas i undertiteln), Härligt är att leva här, ut på svenska. Det är en delvis fiktiv, delvis dokumentär text, som försöker komma konstnären nära. Hennes drivkrafter, kolonin, kärleken, vänskapen med Rainer Maria Rilke.

Största behållningen i denna välskrivna och välöversatta text är läsningen av måleriet. Darrieussecq skriver fram målningarnas särart, hon levandegör motiven, funderar på hur de kommit till. Hon försöker hitta konstnärens drivkrafter – kanske också sina egna – men objektet för hennes studier glider hela tiden undan. Och tur är väl det. Paula Modersohn-Becker blir bara 31 år, hon dör av en blodpropp i samband med en svår förlossning. Hennes konstnärsbana blev därför kort, och den förknippas starkt med Worpswede, trots att hennes många vistelser i Paris möjligen var än mer kreativa.

Härligt är att leva här av Marie Darrieussecq (bokomslag)

Men nu är det kollektivet, kolonin, som är i centrum på Waldemarsudde. Tveklöst är den Tysklands viktigaste, och den relativa anonymitet som ändå karakteriserar den hänger möjligen samman med det lilla antalet vänporträtt och självporträtt. Det var inte en koloni som satsade på att skapa sig namn. I stället skildrade man den lokala bondebefolkningen, ljuset och himlen, den bruna jorden, den typiska bebyggelsen. Några inslag av symbolistiskt inspirerat sagomåleri finns också, och stilmässigt finner man hela skalan från traditionellt friluftsmåleri till begynnande modernism.


En konstnär som är värd att uppmärksamma är Ottilie Reylander, som tidigt lämnade Worpswede för Mexiko. Hennes halvvuxna loja flickor, liksom Modersohn-Becker ofta målade i varma jordfärger, har något på en gång avvaktande och nästan rastlöst över sig. Som ville de ut ur bilden, ut ur den natur de tvingas omslutas av.

Det är historiens ironi att just de två konstnärer som tillbringade förhållandevis kort tid i Worpswede, är de som sticker ut på en utställning som skildrar kolonin.

Platsen var basen, inspirationen, sammanhanget, naturen och det sociala. Den sög utan tvekan till sig både talang och drömmar.


Kolonin hölls vid liv i över fyrtio år och splittrades först i samband med nazisternas maktövertagande (i Worpswede fick nazisterna 66 procent av rösterna) men då hade Heinrich Vogeler, som var medlem i kommunistpartiet, redan emigrerat till Sovjetunionen.

ARTIKELN HANDLAR OM