För stor för sin tid

1 av 4 | Foto: ”Megafonmannen”, 1926.
KONST

En svartvit filmsekvens från Stockholmsutställningen 1930: Stormhattar och monoklar reflekterar försommarljuset när Gustaf V högtidligen förkunnar evenemanget invigt. Röken från kanonskott driver i luften runt vimplarna och stålkonstruktionen med reklam för Mazetti och Läkerol. Som en klockren illustration av hur starkt det gamla ståndssamhällets heraldik levde kvar i folkhemmets begynnelse.

Den svenska konservatismen var något som konstnären Otto G Carlsund bittert fick erfara. Hans väggmålning i Stockholmsutställningens parkrestaurang, och den legendariska presentationen av avantgardekonst från kontinenten i det angränsande kaféet, fick ett minst sagt blandat mottagande. Trots storheter som Fernand Léger och Piet Mondrian förblev det mesta osålt. För Carlsund var det en ekonomisk katastrof som kom att få förödande konsekvenser för hans egen konstnärliga utveckling. I stället för att sända tillbaka målningarna till sina kolleger, sålde han dem. Ryktet säger att han festade upp det mesta av pengarna.

Det blev omöjligt för honom att återvända till kontinenten där han lyckats etablera sig bland den modernistiska avantgardeeliten. Carlsund kom att framleva sina dagar i ett bittert bakrus av forna framgångar. Han försökte hanka sig fram som illustratör och konstkritiker, men ställde inte ut igen förrän året före sin död 1948.

På Liljevalchs konsthall har man pietetsfullt rekonstruerat Carlsunds väggmålning i en av salarna som gjorts om till café. De geometriska ytorna spänner ut över väggarna i en våldsam dynamik. Samtidigt förefaller de märkligt nog helt stilla, närmast serena. Kombination av exakt saklighet och ömsint inlevelse är typisk för Otto G Carlsunds plangeometriska kompositioner. Beklämmande nog var väggmålningen det enda av hans storslagna projekt som förverkligades. Tiden var inte mogen för hans kompromisslösa idéer, åtminstone inte i hemlandet Sverige. Och jag undrar om den någonsin blev det. Den halvfigurativa folkhemsmodernism som präglar utsmyckningar av byggnader från trettiotalet och framåt är ett sorglig vittnesbörd om vilket klimat Carlsund hade att verka i.

Utställningen är curerad av konstvetaren Anders Wahlgren (som redan 1984 gjorde en dokumentär om Otto G Carlsund) och den formar sig till ett kärleksfullt porträtt av en konstnär som inte klarade att förvalta sitt pund trots en exceptionell begåvning. Men den är också en fantastisk historielektion över en tid präglad av starka omvandlingar. Underbar är rekonstruktionen av Fernand Légers film Ballet Mécanique från 1924 som slår an tidskänslan med sina dansande kakformar och maskindelar. Lekfullheten, den naiva framtidstron står i bjärt kontrast till Carlsunds senare svårigheter. I brev återkom han ofta till tiden i Paris då han var Légers favoritelev och allt syntes möjligt.

De flesta av verken på utställningen är skisser till muralmålningar. Med sina små format har de litet svårt att hävda sig på Liljevalchs stora vita väggar. Kanske hade det fungerat bättre om man hängt dem lite tätare, så som Carlsund själv gjorde på Stockholmsutställningen? Hur som helst är det överväldigande att möta dessa bilder, så petiga och finkänsliga som vore de ikoner. Frön till en större vision som aldrig blev verklighet, likväl mästerverk med en okuvlig integritet.

Camilla Hammarström