Ljudkonst med sinnlig tonvikt

avFredrik Svensk

Bäst hittills med svår genre

Konsnärsgruppen Vinyl, Terror & Horror står bakom "Tanz mal wieder".

Att ställa ut ljudkonst är svårt.

En av dem som verkligen lyckats u­tveckla ljudinstallationen som medium är den kanadensiska konstnären Janet Cardiff. På Röda Sten Konsthall visas nu den stora grupputställningen Efterklang, helt ägnad åt samtida ljudkonst.

Störst plats tar Cardiffs monumentala uppförande av ett körverk av 1500-talskompositören Thomas Tallis. De fyrtio stämmorna i The Forty Part Motet (2001) har fått varsin högtalare placerade i ring.

Vad som gör detta till ljudinstallation och inte bara musik, är arbetet med ­besökarens uppmärksamhet på sina ­egna sinnens relation till ljudet och rummet. Genom att låta identiska högtalare representera sångarnas individuella kroppar uppstår en alldeles särskild relation mellan betraktaren och högtalarna.

Snarare än att ta till mig uttrycken ­genom att gå nära och bara lyssna på sångarnas individuella stämmor, så ­finner jag mig själv nästan genant upp­tagen av högtalarnas former och stativ.

Vad är skillnaden mellan att känna på en sångare och att ta på en samling ­högtalare, som låter så vackert?

Vid sidan av Cardiff finns en del intressanta överraskningar.

Exempelvis visas Beatte Mangoltes stumfilm Water Motor (Trisha Brown), ­inspelad 1978. På stativ möter vi det klassiska dansverket uppfört av koreografen och dansaren Trisha Brown själv. Att inkludera en film i en utställning som först och främst handlar om ljud leder till att uppmärksamheten riktas mot det ljud som vi alltså inte hör, men lätt föreställer oss, i Mangoltes vackra film av Browns explosivt graciösa rörelser.

Nämnas bör också installationen Tanz mal wieder av konstnärsgruppen Vinyl, Terror & Horror. En mekanisk förunderlighet som leker med både det teknologiserade samhällets förmåga att styra sig själv och med ljudets förmåga att skapa läskiga och komiska stämningar.

Under senare år har många utställningar fokuserat på frågor om ”objektens röst”. Utställningen Efterklang ­bidrar till detta intresse, men lägger tonvikten vid själva frågan om ljud. ­Frågan om objekten talar ett ”språk” ­eller inte undviks. I stället uppmuntrar utställningen till sinnlig utveckling och ­reflektioner över en värld där allting ­alltid redan låter.

Efterklang är intendent Aukje Lepoutre Ravns bästa utställning hittills.

ARTIKELN HANDLAR OM