Queer på kolonin

Av: Frans Josef Petersson

Publicerad:

Frans Josef Petersson ser Skagenmålarna i nytt genusljus

1 av 2
Annica Karlsson Rixon, ”The artists’ luncheon”, 1997. Foto: Annica Karlsson Rixon

Skagenmåleriets grundackord är välbekant. Det trånas efter sköna damer, och efter fiskarens farofyllda liv till sjöss. Men vid sidan av all denna längtan skildras också vedermödorna hos den arbetande befolkningen. Skagenmålarna ställer radikalt skilda motiv bredvid varandra: högreståndsdamer och fiskarfolk. Aftonstämningar och arbetarhemmens inte­riörer. Ett motiv är inte nödvändigtvis mer värt än ett annat.

Detta motsägelsefulla möte mellan realism, friluftsmåleri och akademism gör att bilderna lätt blir projektionsytor för sentimentala känslostämningar. Ibland uppfattas Skagenmåleriet som en smula kitsch. Waldemarsudde tar sig an problemet genom ett uttalat sociologiskt perspektiv. Man vill belysa konstnärskolonin som social form i det sena 1800-talets konstvärld, men också livet på Skagen och mötet mellan konstnärerna och de boende i trakten.

Betydelsen av nätverk och kollegial gemenskap uppmärksammas genom en samtida konstnär, Annica Karlsson Rixon, vars fotografier har installerats i de intilliggande salarna. Karlsson Rixon knyter ofta an till det nordiska stämningsmåleriets uttryck, men ger motiven nya betydelser genom att exempelvis skildra en hbtq-gemenskap, som i P S Kröyer-parafrasen The artists’ luncheon (1997). Eller peka på betydelsen av sociala nätverk i dagens globaliserade konstliv, inte minst för konstnärer som är kvinnor. Som i fotoserien Annika by the Sea (1999–2001).

Genusperspektivet genomsyrar också utställningen i dess helhet. Att man inte har lyckats låna in några av P S Kröyers mer framstående verk är naturligtvis en besvikelse.  Men museet ser också detta som en möjlighet att uppmärksamma Marie Kröyer och Anna Ancher som konstnärer i egen rätt, och inte bara som motiv i de berömda strandmålningarna. En lovvärd ambition som dessvärre faller en del på att de, trots allt, är rätt blygsamt representerade i utställningen.

Av Marie Kröyer visas två oljeskisser av ringa konstnärlig betydelse. Men så utvecklades hennes måleri aldrig på någon mer avancerad nivå, och hon verkar ha levt i skuggan av de äkta männen, P S Kröyer och kompositören Hugo Alfvén. Anna Ancher är däremot ett exempel på en konstnär som allt mer fått träda fram vid sidan av en berömd make. Där Michael Anchers heroiska fiskare pekar tillbaka mot 1800-talets bataljmåleri, eller framåt mot 1900-talets socialrealism, är koloriten och omedelbarheten i hennes måleri av ett slag som kommit att uppfattas som exemplarisk för en modern sensibilitet i konsten från förra sekelskiftet.

Michael Ancher påminner samtidigt om Karlsson Rixon, i användandet av etablerade bildkonventioner för att synliggöra en tidigare förbisedd motivsfär. Men där hon skildrar den egna kretsen, rapporterar han om en verklighet bortom den snävt konstnärliga. I denna mening representerar hennes bilder en introvert hållning, inte olik den Skagenkonstnärerna opponerade sig mot på 1880–1890-talen. Genom friluftsmåleri och alternativa nätverk öppnades konsten mot en värld utanför Akademien.

Att ställa Skagenmåleriet mot dagens försök att koppla samman estetiska och sociala former är för den skull inte ointressant. Och som sociologiskt forskningsobjekt kan kolonin säkert producera intressanta resultat, om den ställs i kontakt med allt från fiskerinäring och turism till platsens speciella ljusförhållanden som aktörer i ett utvidgat nätverk. Men här finns också många tavlor att se närmare på för måleriets egen skull. I Skandinavien brukar Skagenmålarna placeras bland de främsta. Det får inte glömmas bort.

Publicerad: