Gränslös förnedring

ANITA GOLDMAN om två filmer och en outhärdlig verklighet

1 av 2
I filmen "Checkpoint" har israelen Yoav Shamir under två år filmat de vägspärrar som är vardag för palestinierna.
KONST

Han är mycket prydligt klädd i kavaj och slips. Han står i en lång kö vid en av de otaliga väggspärrar som palestinierna måste passera varje gång de vill ta sig till eller från sin hemstad eller hemby. Han tittar rakt in i kameran och säger "Filma oss! Gör det! Berätta om oss! Ingen vet hur vi har det!"

Det är en av de få gångerna i den unge israelen Yoav Shamirs 78 minuter långa film Checkpoint som någon talar direkt till kameran. Annars är den bara registrerande, tar närbilder, men deltar inte, frågar inte ut, arrangerar inte. Bara närvarar i det som är palestinsk vardag; att ständigt undersökas, utfrågas, misstänkliggöras, uppehållas av ofta mycket unga israeliska soldater som har till uppgift att kontrollera id-kort, att inte släppa in terrorister till Israel.

Men i verkligheten växer uppgiften långt utöver vad dessa soldater kan eller borde avgöra: Är det sant att barnet i moderns famn verkligen är sjukt och måste besöka kliniken i en annan stad? Skall fadern också få följa med? Skall cancerpatienten få åka på kemoterapi, skall åkaren som tagit sig in i Israel illegalt för att sälja frukt få återvända hem, skall mamman som har felaktigt tillstånd få följa sina mycket små barn hem (det får hon inte och småttingarna går gallskrikande ensamma genom spärren), skall mannen som inte har ett tillstånd få sitta i regnet hela natten och vänta på vad? Att något skall ändras. Orimligheten i dessa unga människors makt, i den oförklarliga väntan i regn och stekande sol, på natten, i snöoväder, i de plötsliga besluten och motbesluten beroende på om det är en sympatisk eller osympatisk soldat som bemannar spärren, växer till ett absurdistiskt och djupt tragiskt drama. Livet under ockupation är ett enda stort fängelse som man aldrig blir frigiven från. Det raka, drabbande och envetna (mellan 2001 och 2003 har den unge filmaren under lång tid med sin kamera bevakat ett antal vägspärrar i de ockuperade områdena) bildspråket är outhärdligt effektivt.

Ytterligare en film på festivalen handlar om gränserna mellan Palestina och Israel. Palestiniern Michel Khleifi och israelen Eyal Sivan har tillsammans producerat Route 181. Fragments of a journey in Palestine-Israel. 181 syftar på 1947 års FN-resolution som föreslog en delning av Palestina i två stater, en judisk och en israelisk. Efter det arabiska angreppet på den nya judiska staten 1948 blev gränserna andra, mer gynnsamma för Israel.

Med den gamla kartan liggande i bilen, där de ursprungliga namnen på palestinska byar som sedan dess ödelagts finns utsatta, kör de två filmarna runt den imaginära gränsen, talar med palestinier och israeler, filmar den verklighet som existerar idag; den motsägelsefulla verkligheten för unga beduiner som inte bara är israeliska medborgare men tjänstgör i den israeliska armén och som identifierar sig med en ung, modern israelisk livsstil. Israelen som gråter över det trauma som hans mamma som tioåring upplevde över Förintelsen, men som inte kan ta in palestiniernas trauma. Att utgå från det israeliska landskapet som ett där en fördriven och försvunnen palestinsk historia ligger och tickar under israeliska ortsnamn och köpcentra känns inte som det mest meningsfulla viset att skildra dagens situation.

Mer drabbande är intervjun med den energiske och aningslöse talesmannen för den israeliska fabrik som tillverkar taggtrådsstängsel av ett slag som inte tillåts på många ställen; "det finns visst humanitära resolutioner mot detta slags taggtråd". Fabriken var på fallrepet efter Camp David-avtalet, men idag, i Sharons murbyggande Israel gör man återigen gör strålande affärer.

Filmens huvudpoäng är oerhört väsentlig. Skildringen av en imaginär gräns betonar att det inte finns några gränser i detta land, att de inte etablerats en gång för alla. Den så kallade "gröna linjen" från 1948 års krig erkändes aldrig av araberna och i och med erövringen 1967 av Västbanken och Gazaremsan har gränserna i det israeliska medvetandet varit flytande. För vissa är Västbanken det bibliska Judéen och Samarien, som aldrig bör återlämnas och vars namn började skrivas ut på de moderna kartorna. För andra är den gröna linjen den reella gräns som Israel bör rätta sig efter.

Att just den israeliska högern - och en av dess mest effektiva och högröstade talesmän, premiärminister Sharon själv - nu fysiskt separerar Västbanken från Israel genom byggandet av en så kallad säkerhetsmur och därmed indirekt ger vänsterns argument för 1948 års gränser legitimitet, är förstås paradoxalt. Rollerna har skiftat, nu bygger högern en gräns, medan vänstern protesterar.

"Utan tvekan och grundat på begrepp som jag känner till och accepterar, är Sharons stängsel ett brott mot mänskligheten. Det finns inget annat sätt att definiera det", skriver Knessetledamoten Yossi Sarid, minister i tidigare israeliska regeringar och före detta partiordförande för det vänsterliberala partiet Meretz. I en laddad artikel i den israeliska dagstidningen Haaretz, skriver den före detta utbildningsministern att han i början var för ett stängsel, som han såg som oundvikligt för att hejda terrorn, men att han varnade för att denna konstruktion i Sharons händer skulle förvandlas till något annat, något monstruöst. "Sharon", skriver Sarid, "är större än våra mardrömmar."

"Nu vaknar palestiniern på morgonen, varje morgon och ser den monstruösa mur som skiljer honom från medlemmar av hans familj, hans fält, hans fruktträdgårdar och affärstransaktioner, som skiljer barnen från deras skola, hans värld stängd, mörk och ödelagd och han anklagar säkert oss, som deltog i detta avskyvärda företag att bygga stängslet. Hur kan vi förklara för honom att det inte var detta stängsel vi hade i tankarna, och att våra goda intentioner ledde till hans helvete. En ursäkt är på plats."

Sarid skriver att han är medveten om att stängslet anmälts till den internationella domstolen i Haag och att hans "patriotism" förhindrar honom att vittna där. Men även om hans artikel läggs till handlingarna där som en edlig skriftlig försäkran så kommer han inte att ändra en stavelse.

Såsom de två filmerna så tydligt visar, är gränslösheten inte endast en geopolitiskt verklighet. Gränslösheten och det permanenta hotet mot den judiska statens existens, har gett näring åt det djupaste i den judiska erfarenheten: att oavlåtligt vara hotad och utsatt. Detta är paradoxalt, eftersom den sionistiska rörelsen just uppkom för att en gång för alla göra slut på denna erfarenhet. Men istället har man nu en situation där gränslöshet och historiskt rättmätig existentiell ångest, bärs upp och underblåses av en oerhört välbeväpnad statsapparat.

Effekten blir katastrofal. Ett känslomässigt raster läggs över en geopolitisk verklighet, som vänds ut och in. Man ser sig själva som de ockuperade ("den enda demokratiska staten i ett hav av fientliga arabdiktaturer") och de hotade ("de vill kasta oss i havet").

Den judiska erfarenheten under förskingringen utmärktes just av gränslöshet. Ständigt förföljda och misstänkliggjorda rörde sig judarna över gränserna, hemma överallt och ingenstans. Den enda konstanten var Toran, Guds ord. Judarna var Bokens folk, det enda i Europa som inte definierades genom tillhörigheten till ett specifikt stycke land bevakat av egna soldater.

Det var just denna gränslöshet, en nation som bevarade sin identitet utan vapenmakt och land, som så utmanade och skrämde de europeiska nationalisterna, att de till slut helt måste förinta den. Den judiska nationella rörelsen svarade med att förklara att man ville bli ett folk som alla andra, med egna soldater, bönder, horor och tjuvar. Ha ett eget land, med en egen armé och egna gränser.

Mötet mellan en tusenårig offererfarenhet och den plötsliga upplevelsen av att vara den starkare, liksom mötet mellan den judiska kulturens gränslöshet och den sionistiska begränsningen utföll olyckligt. Olika historiska lager sammanblandades, verkligheten tolkades genom emotionella raster och gamla trauman mixades samman med nya.

Den destruktiva effekten av gränslöshet varnade israeliska psykologer och psykiatriker för redan i slutet på 80-talet. Då närvarade jag i Israel vid en konferens med dessa yrkesgrupper, där flera talare hävdade att israelerna som grupp utvecklat sig i regressiv, infantil riktning sedan ockupationen började 1967. När den mogna människans jagkänsla ersätts med barnets gränslöshet får detta direkta politiska konsekvenser, varnade man. Den som inte har gränser, måste få hjälp utifrån för att definiera honom. En yttre fiende är till stor hjälp i sådana fall. Men med ett sådant patologiskt behov av fiender är det svårt att se hur israelerna skall lyckas göra sig av med dem. Utsikterna för slutgiltig gränssättning verkar bleka. Under tiden fortsätter, varje dag och varje minut, den verklighet som filmen Checkpoint skildrar så lysande outhärdligt. Gå och se den!

Anita Goldman

ARTIKELN HANDLAR OM