Aftonbladet
Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Konst

Jazzens andedräkt

    I början kändes det mindre komplicerat. Musik var en blandning av mim (uttryck), poesi (innehåll) och dans (rörelse). En triad på liv och död.

Därför blir jag varm i hela kroppen när Stig Olssons och Jonny Olssons gemensamma bok Jazz på liv och död lyckas förmedla just ursprungsidén med musik. Som spontant skapande, linjespel, kompletterande accenter, tempoförskjutningar, påhitt, där begränsningarna bara ligger i instrumentets omfång och musikerns fantasi.

Musikerna i Stig Olssons bilder får en extra gloria. Saxofoner, trummor, kontrabasar, pianon, gitarrer, trumpeter växer ihop med kropparna. Se Miles Davis, där avståndet mellan trumpeten och munnen, för att inte säga andedräkten, är minimalt. Bopens snabba kaskader passade inte honom. Reduktionen, sammanfattningen, blev hans spelstil. Blås inte en ton! Blås en rak, vibratolös, pauserad fras i mellanregistret. "Framtiden börjar varje morgon när jag vaknar" (M Davies).

 

    "Han låter som en barnamördare", skrev en kritiker om John Coltrane. Här möter vi en blundande saxofonnjutare i raska löpningar på kanten av det melodiskt möjliga.

Dizzy Gillespie skjuter iväg en hög projektil. Roland Kirk har munnen full av saxar och flöjter, karakteristiskt nynnande blåsande. Django Reinhart kunde bara spela gitarr med tre fingrar och skrev sin egen jazzhistoria.

Texterna av Johnny Olsson är ganska sakligt beskrivande och står på så sätt i fint samspel med friare poesi av Bengt Berg, Gunnar Harding, Bengt Emil Johnson, Olle Orrje och Staffan Söderblom.

Det här är en bok att ha inom en armlängds avstånd.

Mikael Strömberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet