Vad är vi nu?

John Peter Nilsson ser östeuropeiska konstnärer på jakt efter sin identitet

1 av 2
Tuukka Kaila: "Control & I-Path", 2003.
KONST

Det är en viktig och i många avseenden intressant utställning på Kiasma just nu. Vad har hänt i den "gyllene triangeln" - Baltikum, europeiska Ryssland och Finland - under den post-sovjetiska tiden?

Ryssen Dmitrij Vilenskijs videoskulptur med tre filmer plus en gratistidning kretsar kring hur vi - i väst och i öst - ser på lönearbete. Har något hänt med proletariatet efter murens fall? Nej, menar Vilenskij. Utifrån bland annat en kaotisk videoupptagning av Antonio Negris framträdande under förra årets Social Forum i Paris polemiserar Vilenskij mot Rysslands neo-liberala utveckling. Kapitalismen i öst har inte ändrat arbetarnas villkor.

Vem företräder fabriksarbetaren i dag? Fackföreningen? Akademikern? Politikern? Medierna? Eller har begreppet helt förlorat betydelse i en samtid där livet vid sidan av arbetet spelar allt större roll?

I Baltikum och Ryssland har denna utveckling slagit extra hårt. Plötsligt finns det oligarker som bytt sida från att varit kommunisttrogna till att sitta i knäet på vilken västkapitalist som helst. Här finns själva kärnan i utställningen. Utvecklingen har gått snabbare än vad många uppfattat och det finns ingen auktoritet, ideologisk eller psykologisk, att luta sig mot längre.

Därför är det kanske inte konstigt att huvuddelen av de post-sovjetiska konstnärerna (cirka tjugo av trettio utställande konstnärer) främst berör identitetsfrågor. Till exempel den estniska videokonstnären Ene-Liis Semper som både humoristiskt och allvarligt tar upp kvinnan/mammans roll i familjelivet.

Den västliga klyschan att den sovjetiska kvinnan var emanciperad och stark i samhället var just - en klyscha. Semper tar upp såväl besvikelsen över att murens fall faktiskt inte lett till en riktig emancipation som att den feministiska frigörelsen måste fortsätta genom att parallellt lära av både östs och västs erfarenheter och misstag. Sovjetmodellen var macho, och sedan får vänsterliberaler i väst tycka vad de vill.

Den finske skateboardtidningsredaktören/fotografen Tuukka Kailas bilder som handlar om den västerländska skateboardkulturens möte med det forna Östeuropa. Märkesfixeringen i dagens västerländska subkulturer kontrasteras mot nyfattigdomen i öst. Men lika lite som hos Dmitrij Vilenskij handlar det om att enkelt moralisera över skillnaderna mellan öst och väst. Det handlar också om att förstå likheterna. Tio år efter murens fall påminner Kaila oss om att samma konsumtionsbehov faktiskt existerar både i öst och väst.

Snabbare än historien är en ovanligt politisk utställning. Nymarxistisk, om man så vill. Men öppen i sin form och utan moraliska förenklingar.

Visst, utvecklingen har gått i rasande fart, i många fall fartblint. Men det finns också en ambition hos nästan alla utställande konstnärer att hejda det förloppet: förstå sin egen historia, hitta sin egen identitet - och se på resten av världen med självklar stolthet.

Konst

John Peter Nilsson

ARTIKELN HANDLAR OM