Grattis, Nittve! Gratis, allihop!

JOHN PETER NILSSON hälsar nya, nya Moderna välkommen tillbaka från exilen

1 av 2 | Foto: JOHAN ROMIN
Yinka Shonibares "Vasa i flaska" svävar från taket i ett av rummen.
KONST

Trots att Moderna museet på Skeppsholmen varit stängt under lång tid känns det som om museet ändå varit närvarande i konstlivet. Men inte på grund av byggskandalens olika förvecklingar utan därför att museets nödverksamhet på stan varit positivt överraskande. Klarabergsviadukten i centrala Stockholm lyckades över alla förväntningar. Och samlingarna har luftats på andra institutioner runt om i landet.

Men nu står den faktiska byggnaden åter i ljuset och det är med stor nyfikenhet jag återser Rafael Moneos bekymmersamma arkitektur.

Den unga arkitektbyrån Marge har gett insidan ett delvis nytt utseende. De förskräckliga bankvalvsdörrarna är borta. Entrén är mer välkomnande och golvens komplicerade parkettmönster är diskret slipade.

En måhända banal detalj: de nya borden i restaurangen är riktigt fräcka. Efter den nödvändiga kaffepausen på dessa bord, och sedan vägledd av ironiskt övertydliga informationstavlor, känns det kul att se och uppleva konsten i museet. Gratulerar, Lars Nittve!

Överhuvudtaget tror jag att Nittve just vill återknyta till Moderna museets ganska respektlösa förgångna. Att huvudnumret är Pontus Hulténs privata samling är därför logiskt. Hultén är för evigt förknippad med museet.

Men denne internationellt legendariske museiman var inte akademiskt utbildad. Det var genom livet som konsten lärdes och denna anda genomsyrar det nya Moderna museet.

Fler exempel: den nya logotypen härrör från ett brev av Robert Rauschenberg. Och jag tror att idén med pedagogiskt utbildade museivakter/värdar är en hyllning till Carlo Derkerts dagar som museipedagog. Att det dessutom är fritt inträde till samlingarna understryker ytterligare denna nygamla anda (jag vill också se vår statsunderstödda opera gratis!).

När det nya Moderna museet invigdes 1998 var David Elliott chef. Han gick direkt i clinch med historien. Moderna museet har en bra samling av franskcentrerad modernism och amerikansk popkonst - men den centraleuropeiska konsten från 50-talet och framåt är dåligt representerad.

Elliott fick mycket skäll när han påstod det med sin Wounds-utställning. Nittve tar inga sådana risker utan presenterar museet som vi har varit vana att se det. Det finns till exempel inga konstiga postmoderna kollisioner i samlingarna som James Rosenqvists spiralpasta i tomatsås möte med Kiki Smiths spermier i glas - något som chockade publiken 1998.

Är därför museet en "timecapsule" (för att låna ett begrepp från Andy Warhol - vars Cow Wallpaper för övrigt syns i museets långa korridor som en hyllning till hans berömda utställning 1968)? Ja, det är det. Nyöppningen är stillsam. Elliott ville ge oss huvudrätten omedelbart. Nittve startar med en aptitretare.

Men jag får förväntningar på framtiden. I samlingarna finns till exempel några intressanta nya verk som smyger sig på, till exempel svensken Felix Gmelins videoskulptur som visades på Venedigbiennalen i somras och som handlar om vart socialismens röda fanor egentligen tagit vägen i dag.

Vi har också engelsk/nigerianen Yinka Shonibares temporära utställning i foajéns båda våningar. Han visar collage av afrikanska tyger och en sanslös modellskulptur av vårt eget Vasaskepp. Vad är en identitets rötter? Tygerna är producerade i Holland (har alltid varit det sedan kolonialtiden) men uppfattas som afrikanska. Vårt "eget" skepp ritades också av en holländare men är ansett som "svenskt". Shonibares modell presenteras i en två meter lång glasflaska med afrikanska tyger som segel och ställer den viktiga frågan hur man i vår postkoloniala tid definierar historien, nationaliteten, identiteten.

Är det sådana frågeställningar som kommer att prägla museets framtid? Jag tror det. Nittves internationella karriär som chef på Louisiana i Danmark och senare på Tate Modern i London sätter en diskret prägel på återinvigningen.

På Tate fick Nittve kanske inte det utrymme man hade förväntat sig. Men det är från en global museivärld som han kommer hem och anslaget med framförallt Shonibares närvaro pekar på en framtid som inte bara handlar om att vårda samlingarna.

Men det lokala, då? Alla de svenska konstnärer som harvar i myllan? Museet kommer varje månad presentera en yngre konstnär som en slags miniutställning. Och slagnumret under våren kommer att bli Svenska Hjärtan - en grupputställning som vill försöka definiera vad det Nya Sverige befinner sig, inklusive invandrarkulturer och välfärdssamhällets problem.

Men museet ligger lågt med stora programförklaringar och bullriga framtidsplaner. Jag tror att det är en taktik man lärt sig från tiden i exil. Det är med små och stora överraskningar vi ska lockas till museet.

Att göra byggnaden till en plats där man utan anledning kan ta en fika, återse sina favoriter i samlingarna - men också förtjusas eller förskräckas av plötsliga infall.

Det är en sympatisk hållning. Efter museiboomens och mastodontutställningarnas tidevarv där konsten blev både turistnäring och nationella statussymboler pågår ett omtänkande av vad ett modernt museum egentligen är. I till exempel Kanazawa i Japan öppnar kanske det mest radikala museet i oktober - 21st Century Museum - som helt och hållit övergett tanken på att köpa in dyra moderna klassiker för att i stället koncentrera sin verksamhet från 1980-talet och framåt.

Lars Nittve tar inga sådana risker. Men jag tror inte heller att han enkelt vill axla Pontus Hulténs mantel. Han ger respekt till det förgångna. Men museet lever i nuet.

John Peter Nilsson

ARTIKELN HANDLAR OM