Under ytan något okänt

KONST
"Glowing Bush".

Inför bilder mer än inför texter blir det ibland rent smärtsamt att uppleva det redan bekanta. Alla bilder finns sedan tidigare eftersom bilder så ofta medvetet hänvisar till andra bilder, till en gemensam bildkultur eller till en konsthistoria som inte är helt gemensam. I igenkännandet finns förstås också en glädje. Man kan känna sig smart, eller så blir ett utställningsbesök som att träffa gamla vänner (eller åtminstone människor till förväxling lika de gamla vännerna) men lika ofta kan det bli en leda, en vandring i truismer.

I den unge norske konstnären Torbjørn Rødlands fotografier finns både det där bekanta och något annat, något som går på tvärs med ironier och postmodern citatlek. När en stor del av hans produktion från de senaste tio åren visas på Göteborgs konstmuseum är det till att börja med spännande att just känna igen. Landskaps- och skogsskildringen, bilden av det ensamma trädet, de bortglömda människorna i den natur vi lärt oss uppskatta som "verklig": Caspar David Friedrich har ekat genom 1990-talet och han ekar förstås nu också. Andra ekon signeras Annika von Hausswolff, som när Rødland låter en människas kropp ligga som död i ett skogsparti eller när en skåpbil står parkerad i skogsbrynet. Det obehagliga och skrämmande blandas med vardag.

Titelns Grav med utsikt talar inte bara om ironi mot filmens romantiska värld utan också om förgänglighet, fåfäng strävan och en fundamental brist på mening. Rødlands ärende är inte i första hand att fånga upp och kasta tillbaka klichéartade föreställningar om vardagliga och udda fenomen och människor: om polismäns auktoritet, präster, nudister i paradisisk natur, konstnärer. Han tycks också vilja gå förbi klichéerna på riktigt och se om de har något i sig, något allvar. Fotografierna - planerade och genomförda som enskilda serier men av någon anledning inte alltid visade tillsammans - är ofta stillsamt fulla av ljud, bild och doft. Klichévärldens språk brukas inte utmärkas av just pregnans och i Rødlands universum gör den att det meningslösa urladdas. Draget av antirealism (att inget egentligen kan skildras "som det är") förvandlas till en utmaning att finna mening.

Men den ironiska udden är trots detta irriterande påtaglig och bara sällan bryts den tydligt, som när landskapsskildringarna sjunker till marken och vi finner en vattenyta eller marken täckt av snö. Då blir det uppenbart att fotografiet rymmer dimensioner liknande måleriets: under ytan finns om inte andra färger och nedlagd tid så åtminstone något okänt av en annan dimension än det anekdotiska. Vår förväntan på bildens jag.

Konst

Ulrika Stahre