Tecknarens ögonblick

JOHN PETER NILSSON ser händer tala på Liljevalchs

1 av 4
Lena Cronqvist: "Mamma", 1982, svartkrita.
KONST

Det är helt i linje med tiden att göra en teckningsutställning 2004. Yngre konstnärer som Jockum Nordström, Ann Böttcher och Karin Wikström har fått oväntade framgångar med något så otidsenligt som just teckningar.

Just när vårsolen äntligen släppts loss känns det lite vintrigt bekvämt att gå omkring i Liljevalchs halvdunkla salar. Teckningar är ljuskänsliga och utställningskommissarien Mårten Castenfors har varit noga med att skydda verken av de 44 konstnärerna.

Det börjar med sjukdomsbilder av Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill och slutar med Nordströms förtrollade mikrovärldar och animationer på video av Astrid Göransson - med ett utsnitt av svensk etab-lerad konsthistoria under 100 år däremellan.

Castenfors har genomsökt konstnärskap som har ett betydande intresse för teckning: svensk konsthistoria genom handledsrörelsernas rytm. Tyvärr problematiserar han inte teckningens betydelse, låter heller inte graffitikonstnärer, serietecknare eller illustratörer komma till tals. Att föra in element utanför konsthistoriens finrum skulle skapa en kontrast till konsthistoriens allmänna syn på teckningar som skisser eller förstudier. Och skulle syftet ha varit att föra en dialog om samtidens psykologi gentemot begrepp som just närvaro eller autenticitet skulle utställningen ha haft en mer polemisk ståndpunkt.

Oavsett uppsåtet kan man hänföras av Nils Nilsson Skums eller Bror Hjorts knäppa (eller egensinniga, om man så vill) motivvärldar. Egentligen är de desamma som i deras målningar eller skulpturer - men tecknandet lockar fram en mera fri sida hos konstnären.

Det handlar om ett direkt tilltal. I synnerhet träffar Vera Nilssons och Lena Cronquists existentiella motiv rakt in i själen. Eller Tommy Östmars nakenstudier som får ta max 30 sekunder att göra - det handlar mindre om motivet än om själva ögonblicket.

Roj Friberg och Grete Billgren, däremot, arbetar båda med handens långsamhet. I synnerhet Fribergs dystopiska motivvärld får ett mervärde genom den extrema noggrannhet och långsamhet som kännetecknar själva teckningsprocessen.

Samma sak gäller Öyvind Fahlströms och Lena Svedbergs ursinne över världens orättvisor. Det är som om de kontrollerar, tänker och utvecklar sin vrede och kritik genom att kyla ner sig med att teckna.

I en tid med storslagna installationer är det skönt att trycka näsan mot glaset och känna närheten till den mänskliga handen, genom tid och rum.

Konst

John Peter Nilsson

ARTIKELN HANDLAR OM