Stora motiv, små ord

ANDERS PAULRUD har sett utställningen ”Ny svensk fotografi”

Hyun-Jin Kwak: "Den stora marschen".
KONST
Catherine Sundqvist: "Miss Wibora".

När ska den här hästen demaskeras, när ska man få se djurets hela ansikte? Och vad betyder den handskbeklädda handen i bildens vänsterkant: ett tillrättavisande finger eller ett avståndstagande finger? Och vad i Herrans namn sysslar flickan med, hon bakom skynket? Och förresten, vad betyder skynket?

Flickor och hästar är komplicerat. Kring det intensiva förhållandet mellan unga kvinnor och hästar har Catherine Sundqvist iscensatt en serie bilder: högspända kring makt och underkastelse, kring det dubbelsidiga, flickan med piskan, stövlarna, hjälmen iklädd den skira vita klänningen. En nattsärk, en luciadräkt, en konfirmationsklänning?

Vad skulle Freud ha sagt?

Det vågar jag inte tänka på. Men Catherine Sundqvist, som själv ridit, tävlat och sysslat med hästuppfödning, innan hon blev en av de intressantaste yngre svenska fotograferna, ställer sina frågor med ett känsligt, mycket försiktigt tilltal. Trevande.

Detta sökande tilltal, öppet för tillägg och invändningar, gäller i stort sett alla de tretton yngre fotografer som visas på samlingsutställningen Ny svensk fotografi på Hasselblad center i Göteborg.

Här finns stora känslor, stora "motiv". Stor smärta. Stor sorg, också. Men med försiktighet. Och skulle man söka efter ett verbalt uttryck för dessa bilder måste man gå till ett språk som inte längre är självklart, där orden ännu inte är "tagna" eller "exponerade". Till ett vemod.

Det är bra. Och kanske är denna försiktighet, det återhållna det enda rimliga i en tid då fotografin är det mest globala uttrycket. När alla ser en oändlig mängd bilder varje dag. Alla har en kamera. Alla fotograferar. Allt och alla. Den enda marknaden som existerar - i varje fall inom fotografin - är den globala.

Det innebär naturligtvis risker. Att man som ung fotograf kanske anpassar sig efter marknaden och hemfaller åt att ta de bilder man tror ska "passa in". Allt är inte bra. Några av fotograferna på utställningen är väl ängsliga och därför ointressanta. Jag tänker på Hendrik Zeitlers tråkiga kor, på Pernilla Zettermans sökande efter intimiteten i föremål och kroppsdelar, och hennes outhärdligt dåliga videoinstallation, When, där en flicka monotont svingar en snara kring sitt huvud. Va fan.

Det finns således en del förenklingar och lättköpta koncept, också bland de deltagare som anses som etablerade fotografer. Lars Siltberg, en i mitt tycke överskattad fotobaserad konstnär, visar delar av sin nio timmar långa film Extras som fokuserar på vad det mänskliga ögat inte förmår, att hålla kvar detaljer som vanligtvis går förlorade: smulor på en tröja, hål i en strumpa, mekanisk skärpa. I timmar. För mig, som har ett känslomässigt förhållande till fotografin, blir denna extremt intellektualiserade hållning som närmar sig de fysiska förutsättningarna för seendet inte ens skrattretande ointressant. Och nästan lika ointressant i sin teatrala gestik blir Cecilia Edefalks Self Portrait.

Nä, man får gå till de yngre, de oprövade för att hitta spänningen. Till Kristian Froms gruvbilder från Kiruna och det italienska marmorberget. Det är som att se Sebastiao Salgados bilder från silvergruvan i Brasilien - fast utan människor. Vackra och fruktbart problematiserande bilder, måleriska på ett sätt som för tankarna till en av de största samtida målarna, Per Kirkeby.

Och man får smyga sig in till Hyun-Jin Kwaks outsägligt ömsinta fotografier. De är i mitt tycke utställningens bästa. Sovande skolflickor. Duellerande flickor. Flickor som söker sin identitet i den försiktiga beröringen och samhörigheten i tvåsamheten. Och flickor, flera hundra, som tillsammans under den stora marschen utan tvekan går rakt ut i vattnet på en forsande flod.

Fotografi

Anders Paulrud