Allt går att göra!

PETTER LINDGREN har gränslöst roligt på Moderna museets samtidsutställning

1 av 5
Jonas Nobel: "Don"t Worry the Violence During Night Will End In the Morning, 2004.
KONST

Modernautställningen 2006, Moderna museets mönstring av den inhemska samtidskonsten, är upplagd som en sagostig. Den börjar i det politiska och sociala, med en ekorre osäkert viskande i en mikrofon (Anna Wessmans installation Du får inte säga att det är jag som har sagt det) och slutar i det drömskt inåtvända, med Jonas Nobels gatlykta hoppfullt eller möjligen milt ironiskt lysande över budskapet "Don"t worry, the violence during night will end in the morning".

Vilken av utställningens två utgångsdörrar man sedan väljer, den ena ledande till verkligheten, den andra eskapistisk eller imaginär (dock tillverkad i PVC-plast och gjutjärn, av Jonas Nobel), beror väl på dagsform och temperament. Utställningens kuratorer, John Peter Nilsson och Magda Malm, förefaller inte heller vilja peka på någon särskild av dem. Någon dominerande riktning bland de 48 medverkande konstnärerna i olika åldrar (äldst är nyligen bortgångne Elis Eriksson, som blev 99) är också svår att urskilja.

Däremot tycks många av konstnärerna gärna uppehålla sig vid den gränspostering där jaget möter världen, eller världen i medierad form. Ola Pehrson översätter en dokumentärfilm om Una-bombaren till naivistisk pappslöjd, Gunilla Klingberg gör psykedelia eller new age av varumärken och övervakningsspeglar och Cecilia Edefalk fortsätter enträget sin undersökning av seendets mysterium, för att ta några exempel.

Trots att många av verken i likhet med Pehrsons pappfigurer avspeglar terror och våld är attityden forskande och experimentell (ibland lekfull) snarare än ideologisk, vilket får samtidskonsten att (åtminstone i denna hopfösta och sorterade tappning) framstå som överraskande vital och medryckande. Allt finns kvar att göra, tycks den säga. Politiskt, socialt, konstnärligt.

Många av konstnärerna förefaller dessutom röra sig obehindrat mellan olika discipliner och material. Somliga av verken närmar sig design och konsthantverk (som hos Klingberg och Jacob Dahlgren), annat återanvänder dokumentärt och ofta självbiografiskt material. Intressant och representativ är Felix Gmelins videoinstallation Sound and Vision, med bland annat klipp ur en film visande honom själv som barn, sittande framför sin pappa som framför kameran tycks utföra något slags undersökning i linje med 60-talets teorier om varseblivning. Pappan utstöter underliga läten samtidigt som han visar olika föremål för sonen, bland annat en apelsin. Vad har denna tids pedagogiska idéer för giltighet i dag? Hur har de format oss som växte upp med dem? Sådana frågor ställer Sound and Vision.

Också konsttraditionen återanvänds och laddas med ny mening, inte minst grafiken. Oskar Korsárs tecknade långnästa klientel skulle kunna vara hämtade ur Börje Sandelins introverta bildvärld, om de bara inte hade varit så anorektiska. Ann Böttchers äckelkroppsliga martallar skulle kunna vara tecknade av Folke Dahlberg, men ingår som element i en genreblandande undersökning av nationella identiteter. Längst går kanske Dorniel Marc vars alter ego Markus Andersson, "en målande samtidsskald", avporträtterar svenska syndabockar, bland andra Christer Pettersson, i en härligt hjärndöd stil med drag av det tidiga 1900-talets realistiska naturmåleri.

Måleriet har för övrigt sina främsta representanter i Karin Mamma Andersson och Torsten Andersson. Hängningen av den senares målningar är speciell, alldeles intill utställningens enda fönster, vettande ut mot Östermalm och Nybroviken. Plötsligt ligger den där med sina otidsenliga båtar och sin otidsenliga Strandväg. Verkligheten. Bara vädret tycks riktigt samtida, grått och suicidalt.

"Torsten" läser jag på förstäven på en av bogserbåtarna som ligger förtöjd nere vid Skeppsholmskajen. Är båtens namn anledningen till att Torsten Anderssons målningar hänger just här? Eller är båten tillfälligt omdöpt?

Antagligen är det hela en slump, men en sekundsnabb svävning uppstår. Gränsen mellan verklighet och fiktion bryter samman på ett sätt som är kännetecknande för många av verken på Modernautställningen 2006.

Konst

Petter Lindgren