Känn på den här!

CAMILLA HAMMARSTRÖM går på en utställning för hela kroppen

Foto: MALMÖ KONSTHALL/KAJSA LINDSKOG
Installationsbild från Ernesto Netos utställning "The Malmö Experience" på Malmö konsthall.
KONST

Den brasilianske konstnären Ernesto Neto intresserar sig för gravitationen, den mot vilken skulptören får kroppar att sväva och former att erigera ur underlaget.

Att hänga upp något i en påse. Känna och se tyngden dra materian mot marken, hur tyget spänns i en utbuktning. Innehållet oskyddat för beröring och stötar, likt testiklarna i pungens skinnhölje (eller romsäckar?)

För Malmö konsthall har Ernesto Neto skapat en väldig tyglabyrint fylld av organiska strukturer. De kudd- och påsliknande textilskulpturerna bildar något som påminner om det inre landskapet av en kropp. Genom de vita tygsjoken silar konsthallens vackra takljus, här och var filtrerat i ljusa regnbågsfärger.

Skorna måste av innan man beträder det skumgummiklädda golvet. Det är mjukt under fötterna, inbäddat och mysigt som i de kojor man byggde som barn.

Innan jag inser att man får röra verken betraktar jag dem med konstbedömarens stränga blick, van som jag är vid seendets herravälde i konsten. Finner dem svampiga och oprecisa, ser hur de limmade gummiskarvarna lyser genom bomullstyget, konstaterar att det redan finns fnyk och revor som inte är avsedda. Men när jag blir klar över att det inte främst är blicken som Neto arbetar med, utan att det ligger en mängd av sinnesinnehåll i vart och ett av verkets delar, händer det något.

Jag lyfter en av skulpturerna, en tygpåse med blåa platsbollar. Hur lätt är den? Som en påse maränger? Nej, inte fullt så lätt, något tyngre, kanske nötter - kastanjer närmare bestämt! Upptäcker det finkalibrerade i min känsla för vikt, och även glädjen i att väga något i händerna - lyfta det i luften.

En annan påse, med bollar och sand, ger ifrån sig ljudet av ocean när man vänder den fram och åter, vågor som slår in över en strand, får en att minnas de tillfällen man sovit nära havet. Det är fullt av ljudmöjligheter i installationen. Konstnären säger själv att han gärna ser den som en tredimensionell musikkomposition.

Men det är de taktila sensationerna som fångar mig. En tät tung påse som jag lägger över axeln - jag klappar den vant, som jag gjorde med min nyfödde son för fjorton år sedan. Kroppen minns. En trygghet att känna tyngden, den kraft som faktiskt håller oss samman som kroppar i rummen. Är det därför vi fortfarande som vuxna njuter av att bli omstoppade i sängen och har svårt att sova utan täckets tryck?

Ernesto Neto talar om att han vill skapa rum där besökaren "förlorar tid". Och det handlar inte bara om att ge den stressade samtidsmänniskan en stunds paus. Utan om en djupare kontakt med den process av förlust som ständigt pågår. För mig går tankarna till Rainer Maria Rilke och hans fascination inför fallandet, i vilket han såg livets och dödens krafter manifesterade. En sensibilistisk naivitet som koncentreras i konkreta upplevelser.

Så slår det mig hur sorgsna hans installationer är. Rummen liknar öde landskap. Som i filmen Alien där inget mänskligt liv är kvar efter katastrofen, bara ett antal hotfulla skimrande äggömmor. Särskilt en grupp skulpturer är ödesmättade, påsar vars övre del är klänningsliv med knappar och sprund. De ligger hopsjunkna över sina ägg, som om livet de omslöt just flytt sin kos. De fungerar bäst orörda. När en av besökarna trär en av klänningarna över huvudet och glatt går runt med bollarna slängande kring benen likt en clown känns det som ett helgerån.

Konst

Camilla Hammarström