Skulpturer i luft

Janet Cardiff är konsekvent.

KONST

Det mesta handlar om ljud, rörelse, miljö. Ljud för sina möjligheter att skapa skulpturer av luft. Rörelse för hur ljudet fritt kan flyttas runt i sid-, höjd- och djupled.

Foto: PER-ANDERS ALLSTEN/ MODERNA MUSEET
Janet Cardiff: "The Forty-Part Motet", 2001. Installationsbild från Konstnärshuset.

Och de omstruktureringar i miljön allt detta innebär. Ibland vet vi nämligen inte om ljudet kommer inifrån vår egen kropp, eller från en diffus plats i rummet, eller om det kanske är ljudminnet som spelar ett spratt.

Vi rör oss i en subtil värld, trots att utställningen Forty-Part Motet starkt påminner om någon av HiFi-klubbens showrooms med 40 högtalare exakt kalibrerade i öronhöjd. Det är ett stort problem eftersom högtalare (hur bra de än är) alltid färgar det visuella och därmed det auditiva. En högtalare kan aldrig vara annat än ett substitut för en röst. Och det vet Cardiff!

Hon följer en tradition som går tillbaka till den venetianska flerkörigheten från renässansen (som i sin tur hade Jesajas änglakör i Uppenbarelseboken som inspirationskälla). Tanken är att en körs rumsliga fördelning kan nå en annan slags kontrastrikedom och dramatisering. På så sätt blev kören en samling individer med vars röster valvet kunde lyfta. Akustiken i rummet var alltså lika viktig som körens timbre. Och det är det andra problemet med utställningen där Cardiff utgått från Thomas Tallis (1505-1558) körverk Spem in Alium. För att Tallis brutna ackord och sekvensbildningar ska fungera krävs ett helt annat rum än Konstnärshusets galleri. En efterklang på två sekunder känns för futtigt.

Hon ansluter även till en tradition av "rumsmusik" med fjärrkörer fördelade i rummet, som redan Arnold Schönberg testade innan högtalaren ens var uppfunnen. Och förstås även 80-talets olika ambient-experiment med att låta musiken försvinna in i ett ljudfält där man nödvändigtvis inte måste höra allt.

Helst bör man kanske lyssna till Cardiffs Forty-Part Motet ur en körsångares perspektiv. Att sjunga i kör är en social turbo och ett unikum av ljud inne (i den egna kroppen) och ljud ute (som cirklar utanför den egna kroppen som en flock sångsvanar).

Lyckas man försätta sig i denna lyssnarsituation, att befinna sig i klangkroppens mitt och uppfatta högtalaren som en sångares mun vänd mot publiken, kanske man kan "känna den fysiska konstruktionen av Tallis verk" (Cardiffs kommentar). Men det är tveksamt.

Konst

Mikael Strömberg