Döden är redan här

1 av 2
Självporträtt av Helene Schjerfbeck.
KONST

■ ■Redan under tjugotalet var efterfrågan stor på verk av finländska Helene Schjerfbeck. Tack vare prisstegringen blev konstnären efter hand ekonomiskt oberoende och kunde i lugn och ro utveckla sitt radikala och lågmälda måleri. Medan hennes kolleger efter självständigheten var upptagna av en naturalistisk stil med motiv ägnade att stärka den finska identiteten, stod Schjerfbeck i dialog med strömningarna på kontinenten. Hon var fri att följa sina ingivelser och räknas i dag till tidens mest betydande modernister.

Det är underligt att se målningar i original som man tidigare bara sett i konstböcker. De förefaller på en gång mer oansenliga och mer storslagna. Bara olja på en liten bit linneduk, utsmetad och skrapad i, fylld av konstnärens tvekan och överväganden. Och likväl, vilken exakt atmosfär som andas ur de avpassade färgerna; och vad påfallande fräsch en målning med över sjuttio år på nacken kan kännas!

Helene Schjerfbecks produktion är sparsmakad och intim. Likt Matisse håller hon sig till motiv i den närmaste omgivningen: blommor, fruktstilleben, porträtt och landskap. Hennes ambition syns inte i yviga gester, utan i en borrande koncentration - ett brännglas mot stoffet som hon får att pyra av närvaro.

■ ■Utställningen i Malmö visar ett fyrtiotal verk från 1882 till 1945. Trots en ljus pastellpalett, som ibland slår över i alltför kraftig sötma, finner man i nästan alla bilder ett sotigt mörker. Det slår mig att döden inte enbart är närvarande i de berömda sena självporträtten av Schjerfbecks åldrade ansikte, utan finns där som oroande stråk redan tidigt i konstnärskapet.

Skuggan på muren från 1883 är målad under Schjerfbecks vistelse i Frankrike. Den föreställer en parkbänk i hårt vårljus - ett sådant ljus som får ansikten att likna lärft, som kastar långa blå skuggor och får en att tvivla på att någonting alls kommer att spira ur den kylslagna jorden. Den är en mästerlig temperaturskildring: från den kallblå skuggan bakom bänken till det Neapelgula solljuset som förefaller ligga en bit utanför tingen.

■ ■Typiskt för Schjerfbeck är att hon lyckas ladda sina alldagliga motiv med en närmast upprörande insikt om de bräckliga livsbetingelserna. Som bär hon på en indignation över att skiljeväggen mot utplåning är så tunn. Man kan se det i hennes fruktstilleben där äpplena svartnar, eller i barnporträtten där huvudena är ansvällda och spröda.

■ ■Men här finns också en oförskräckt kärlek till det som binder oss vid jorden. Många av hennes figurer liknar vid närmare påseende djur. Som porträttet Egyptisk flicka (1929), vars ögonparti mer är en gräshoppas än ett barns. Eller självporträtten för den delen, är det inte lite av markatta eller spökdjur över konstnärens eget ansikte?

Konst

Camilla Hammarström ([email protected])