AGUÉLI HITTADE LJUSET I ISLAM

Ivan Aguéli (längst upp till vänster) tillsammans med Enrico Insabato (bredvid Aguéli) och andra tillskyndare av tidskriften "Il Convito" som utkom mellan 1904 och 1907.
KONST

nnPå fotografiet liknar han Gustav Fröding. Ögonen bakom pincenén ljusa och sårbara. Men hos Ivan Aguéli, eller Abdalhadi som han heter efter konversionen till islam, är blicken mer beslutsam. Läpparna förseglade i ett streck. Huvudet ruvande på de stora sanningarna.

Kontakten med kontinentens modernistiska avantgarde samt mångåriga studier av de religiösa urkunderna formar Aguélis radikala konstsyn. Han tänker sig ett måleri som står öppet för livets pulsslag, som grundar sig på känslornas rytm och är oupplösligt förbundet med hans muslimska tro. Den rena konsten.

Ivan Aguéli är guldmakaren inom svenskt måleri. Ett oförklarligt ljus besjälar materien

i hans målningar. Färgpigmenten tycks ha genomgått en alkemisk process, en nästan kuslig förädling som är svår att peka ut. Vad är det som skänker bilderna denna märkliga radioaktivitet?

Den stora Aguéliutställningen på Walde-

marsudde innehåller nästan samtliga av konstnärens verk. Den är på en gång anspråkslös och magnifik. Tavlorna är så små i sina guldramar. Samtidigt är intrycket kompakt; det känns förmätet att försöka tillgodogöra sig allt under bara ett enda besök.

nnRedan i de tidiga landskapsskildringarna från Gotland finns det där ljuset, som sedan på allvar dyker upp i de Egyptiska motiven.

Det är någonting som har med landskapet att göra, att den gotländska himlen inte är riktigt svensk. Havet är en mild vall som slår in mot betraktarens hjärta. Som blåklintsornamenten i Blå moskén i Istanbul. Det blåa är inte bara färg, utan en andlig kategori som har plats i både gud och människa.

Ivan Aguéli skydde det svenska, dess protestantism och germanisering. Sitt säregna måleri utvecklar han under sina resor till Frankrike, men framför allt under sina långa vistelser i Egypten. Det är där han finner det monoteistiska ljus som utplånar skillnaden mellan rymd och materia. Genom islam hittar Agueli sin inre, personliga sol.

Tillsammans med den italienska läkaren Enrico Insabato grundar han 1904 den arabisk-italienska tidskriften Il Convito - ett forum för dialog mellan islamisk och europeisk kultur. Inställningen är antiimperialistisk och kvinnosaksvänlig.

Viveca Wessel pekar i sin inspirerande katalogtext på vilken tidig brobryggare Aguéli var. Och på hur polariseringen mellan islamska länder och Västvärlden aktualiserat Aguélis tankar om konstens och kulturens roll i samhället.

nnUtställningens höjdpunkt är det Egyptiska rummet. Här ryms kontentan av vad Aguéli strävade efter i sitt konstnärsskap. Efter ett tioårigt uppehåll återkom han till måleriet. Den sista perioden blir en skördetid.

Det vilar ett bländande lugn i salen. Flera av de små dukarna är limmade på kartong, vilket ger dem en platt soliditet. Ljuset i motiven är tungt av materialitet. Jag funderar över om det är den mörka undermålningen som ger ljuset en sådan kropp. Utan den skulle ljuset vara sfäriskt och undflyende, vilket inte alls skulle motsvara Aguélis övertygelse om det gudomligas jordiska närvaro.

Måleriet som ett subtilt umgänge med skapelsen. Så ville han ha det. Ivan Aguéli tillhör de få som lyckats förverkliga sin estetik i en konstnärlig praktik. Att våga låta sig böjas av materiens fakticitet. Kanske är det denna kärleksgärning som utgör hans största bidrag till konsten.

Konst

Camilla Hammarström