Pojkdrömmar, mardrömmar

1 av 2
KONST

■ ■Det är som i tioårsåldern. Man byter ut färgkritorna mot en vässad blyertspenna för att bli ingenjör, en som skapar ritningar och modeller över fantastiska byggnader och farkoster. Hos Truls Melin gifter sig pojkrummets översensibla drömmerier med den vuxne konstnärens medvetenhet; en legering som rymmer blytung sorg och klarsyn.

Skulpturerna är ofta målade i en matt färg som ger dem en särskild stumhet. Formerna träder fram klanglöst och nyktert, detaljerna så frilagda att det gör ont. Det handlar ofta om byggnader eller platser som är autonoma och klaustrofobiska. Ibland sammansmältningar mellan hus och farkoster.

De nya verken består av rörledningar, slutna system där hjälplösa gestalter är fångade. De anonyma, institutionsgröna gubbarna med rock och krage töms och fylls av någon osynlig substans. Kanske är det deras själ som utgör vätskan i de helvetiska kretsloppen.

■ ■De flankeras av ett tvåmastat segelfartyg, en trämodell övergjuten av grön färg. Också skeppet är ett system med sina tåg och segel, men det är öppet för vinden som för det framåt på haven. Jag tänker mig att vinden är en analog till den ande som är fångad i rören, att det handlar om skillnaden mellan att kunna agera i världen och vara sluten inom sig själv.

Skeppets lilla livbåt har sin motsvarighet i en barnkista där en av gubbarna vilar. Den är uppställd på en sarkofagliknande sockel. Också den döde ingår i cirkulationen, en nekrofil mardröm där mänskligt material återvinns. Jag fastnar vid de utsågade hålen där rören kommer upp. Så svarta de är mot allt det blekgröna: ett svalg att vanmäktig gå i kvav i.

Konst

Camilla Hammarström ([email protected])