Underbart!

PETTER LINDGREN ser ett museum rocka loss

1 av 2 | Foto: r mapplethorpe
Robert Mapplethorpe tog omslagsfotot till Patti Smiths ”Wave” från 1979.
KONST

Vem har inte suttit bort sin ungdom med ett lp-konvolut i händerna. På sängen eller i en fåtölj hemma hos någon kompis, yppande ett eller annat ord kanske, men med blicken stadigt förankrad i omslaget. Kanske var det någon svårtydd symbol som fascinerade eller fotona på bandet eller artisten.

För många har nog också skivomslagen, mer än museibesök eller skolans konsthistoria, blivit den främsta ingången till den visuella konsten. Andy Warhols banan fanns ju redan där hemma i Prippsbacken, på omslaget till en platta med Velvet Underground, och ledde vidare in i popkonsten. Robert Mapplethorpe gjorde Patti Smiths omslag och punken travesterade dada med sina brutala collage och medvetet förfulande inslag.

Kanske har också rockmusiken och dess mytologi i mångt och mycket kommit att ersätta konsthistorien som gemensam referens inom den samtida konsten. Tanken infinner sig efter en genomvandring av Rock’n’Roll Vol. I på Norrköpings konstmuseum, med inhemsk och utländsk (mest amerikansk) konst som på ett eller annat sätt förhåller sig till rockmusik.

Somliga verk har kvalat in på blott attityd, som några av Anna Klebergs bilfoton, med stämningsfulla interiörer ur bland annat en Lincoln Continental. Häftigast i denna kategori är väl Charlie Whites rysansvärda men iscensatta monumentalfotografier, bland annat föreställande rättegången mot Charles Manson. Psykopaten och sektledaren Manson har för övrigt själv ett skrymsle i rockhistorien, som inneboende hos Bee Gees och polare med bland andra Lou Reed och Andy Warhol.

Sedan har vi bilder av det självskrivna gänget av rockfotografer och omkringhängare, som nämnde Mapplethorpe och Mick Rock. Att svensken Eric Boman rotat fram aldrig tidigare visade foton från plåtningen av omslaget till Roxy Musics Country Life, kan väl närmast beskrivas som ett scoop. Snacka om pensionsförsäkring!

Mer spännande är verken som på ett sublimare sätt invokerar rockmytologin. Siri Hermansens draperi av glaspärlor och piller, Curtain, är ett lika vackert som obehagligt verk, liksom Marilyn Minters äggdreglande läppstiftsmun, Drool. Charlotte Gyllenhammar ägnar sig åt mimikry i Private Idiot, ett verk från 2004 där hon härmar David Bowie som blomflugan härmar getingen. Många har nog sett det förut, men i Rock’n’Roll Vol. I har Private Idiot förstås sin givna plats.

Visst fungerar rocken som form för en eljest spretande utställning som den här. Verken skänker varandra kraft, teman och trådar följs osökt upp i sinsemellan väsensskilda konstnärskap. Warhols banan återföds svartnad hos norrmannen Torbjørn Rødland och förekommer också som skräpande skal i Hans Isakssons miniinstallation Slapstick. Det är underbart. Rock’n’Roll håller ihop världen åt oss.

Konst

Petter Lindgren ([email protected])