Att styra konsten

CAMILLA HAMMARSTRÖM ser två utställningar och två olika sätt att curera

KONST
Performance med antenn av Klara Hobza.

Under 1980-talet blev den fristående, teoretiskt medvetne curatorn allt viktigare på konstscenen. Jag minns utställningar som satts samman för att åskådliggöra den nya postmoderna eran; och hur irriterande det var att se konstverken användas för att bekräfta förutbestämda teser; hur det bångstyriga och oförutsägbara stängdes in i teoriernas rutnät.

Curator är egentligen bara en annan beteckning för konstintendent. De nya frilansande curatorerna slapp dock förvalta institutionernas arv, i stället blev de sinnebilden för den som ser de nya linjerna inom konsten, som förmår ta pulsen på samtiden. Yrkesrollen har djupnat sedan dess, men fortfarande ser man ibland hur konsten överskuggas av klåfingriga tematiseringar.

Utställningen Subjekt Index på Malmö konstmuseum är en del i ett nystartat gästprogram för frilansande curatorer – Residency Far Away So Close. Det är en form av stipendium, eller snarare ett jobb med garanterad bostad och lön under två månader.

Gästcuratorn Gabrielle Giattino från New York har fått den otacksamma uppgiften att göra något meningsfullt i museets ganska hopplösa F-rum, som känns alldeles för trångt för att härbärgera de sju utvalda konstnärernas verk. Det rör sig också om ganska unga förmågor som fortfarande är lite lösa i konturerna, vilket måste ha gjort det än svårare att hänga.

Mest förtjust blir jag i tjeckiskfödda Klara Hobza som gjort ett platsspecifikt arbete utifrån ett märkligt objekt i Malmö Museers samlingar. En hembyggd radioantenn i järn, bambu och koppar (donerad av en båtklubb 1920) hänger på väggen tillsammans med teckningar som anknyter till människans känsliga nervsystem. Med en nygjord replik av antennen har konstnären gett sig ut vid Öresunds kust för att fånga upp meddelanden ur etern. På fotografier kan man se hennes heroiska exkursioner. Tillsammans blir det gripande, underfundigt och ger en känsla av museet blivit en nedslagsplats för blixtrande inspiration.

De andra konstnärerna har svårare att hävda sig, det är som om själva curerandet skymmer sikten. Gabrielle Giattino menar att verken hon valt förhåller sig till ”konstruktionen av semiotiska och berättande system”. Och vidare: ”Genom att undvika klara tolkningar, tvingar konstverken i utställningen oss att se mer kritiskt på vår kulturs betoning på enkla, onyanserade strukturer av kommunikation.” Man kan fråga sig vilken konst som inte undviker klara tolkningar. Tesen blir för mig en ren tautologi.

Giattino är inriktad på verk som ytligt sett har med varandra att göra och dessa egenskaper hakar olyckligt i varandra. Daniel Lefcourts minimalistiska väggskulpturer som påminner om textblock och Nancy de Holls lätt manipulerade fotografier av museiföremål blir till exempel på hur språkliga diskurser bryts och ifrågasätts. Vart och ett av dem spännande konstverk, som emellertid blir underligt utspädda i den programmatiska sammanställningen.

Recidency Far Away So Close har kommit till för att stärka de frilansande curatorernas ställning på en tuff arbetsmarknad. Subject Index är dessvärre ett exempel på när curatorn överskattar sin egen betydelse på konstens bekostnad.

På galleri Elastic i Malmö ges exempel på hur man kan sätta samman en utställning utan att egentligen synas. Att inte märkas, men likväl vara verksam i varje detalj är en skicklig curators kännemärke. Anna Johanssons Unknown Land är en poetisk iscensättning på temat landskap. Det handlar om de ­”vita fläckar” på kartan som egentligen inte längre finns, men som kan beskrivas som människans ännu existerande fascination inför det sublimt övermäktiga hos naturen: stjärnhimlen, nebulosor, arktiska islandskap, havet etcetera.

I fransmannen Laurent Montarons video Readings (2005) vet man till en början inte vad det är för byggnad som kameraögat tar sig in i. Man skymtar män i vita rockar bland mekaniska anordningar, samtidigt som en röst verkar spå någon eller ställa ett horoskop. ”You have lived before. You have struggled. This life will be different…”“You must strive to make wise choices.” När man har kommit upp i en kupol med ett jättelikt teleskop, står det klart att det är ett gammalt observatorium. Alla vackra flagnade detaljer smeks av kameran. Videon slutar oväntat med att en av männen tankfull tar ut en blodig tand ur sin mun och betraktar den. Ett alldeles underbart konstigt och gäckande verk, med en atmosfär som jag länge kommer att bära med mig.

Norrmannen Jone Kvie har gjort en liten modell i papier-maché av en nebulosa. Ett svävande rymdlandskap som i själva verket har en omkrets av flera ljusår. Tillsammans med svenske Alexander Gutkes horisontlinje, bestående av ett gigantiskt tal stämplat längs väggarna, uppstår en ljuvlig kroppslig och intellektuell svindel.

Franska Evariste Richer har skapat en stjärnhimmel utifrån de polystyrenplattor som placeras ut på åkrar för att mäta diametern av hagelnedslag. Hon visar också ett readymadeobjekt bestående av en utdragbar käpp som används för att leta efter människor vid lavinolyckor. Båda verken syftar kusligt på det sköna hos det oöverblickbara och gömda. Utställningen fulländas av Catrin Anderssons komposition av lågfrekventa ljud från ett isberg som bryter sig loss i Antarktis; osynliga och ohörbara klanger från någonting bortom vår horisont.

FAKTA

Konst

SUBJEKT INDEX

Malmö Konsmuseum

T o m 12 oktober

UNKNOWN LAND

Galleri Elastic

Malmö

T o m 20 september

Camilla Hammarström

ARTIKELN HANDLAR OM