Aftonbladet
Dagens namn: Pontus, Marina
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Konst

Dröm på nära håll

ULRIKA STAHRE ser Max Ernst på Moderna

Den första insikten inför Moderna museets utställning Dröm och revolution är att jag förstår varför jag aldrig greppat Max Ernst. Den andra är att jag inte kan göra det nu heller – vilket jag inte sörjer. Moderna museet firar 50 med Warhol och Ernst, två för 1900-talets konsthistoria ikoniska konstnärer. Den ene ett varumärke, den andre mer ombytlig, rastlös. Även om museet lagt ner energi på att problematisera de konstnärsmyter man själv lever på är det inte svårt att se att valet av två manliga storheter också gör att Moderna museet förblir en institution för bevarande av befintliga strukturer.



    Max Ernst (1891–1976) både levde och verkade på ett sätt som kan kallas sökande. Ständiga byten av bostadsort, nya tekniker, nya uttryck. Från de tidiga svartvita collagen, till målade collage, måleri, frottage, vidare till grattage, décalomanie, oscillation. Ner i både naturens och människans mörker.

Utställningsbygget är smått genialiskt. Vi möter en skog av väggar. De avskärmar, leder vidare längs en snitslad bana och tillåter bara en högst sporadisk självständighet i form av genomträngliga draperier och ogenomträngliga smala glipor. Greppet ger närsynthet samtidigt som det också gör att verk som kanske inte riktigt hör ihop kan ses tillsammans, av en slump – vi skapar våra egna surrealistiska collage. Betraktaren tvingas välja sin position inom det begränsade. En styrning som är rakt motsatt Warhol-explosionen i våras och något av ett komplement till den.



    Det finns en klangbotten i Ernsts konst som denna arkitektur kan samarbeta med: inte bara att skogen är ett stort enskilt motiv – den ödsliga skogen, en skog som målats fram genom frottage (den sorts gnuggteknik som vi alla använt för att överföra till exempel en femkrona till papper) så att plankans struktur blir basen för en målning av ett träd – utan också för att Ernst var så upptagen av bildytan. Ytan kommer nära, så nära att den är på väg ut ur bilden och vi blir fösta mot bilderna från andra hållet.

I målningen Madonnan tuktar Jesusbarnet inför tre vittnen: André Breton, Paul Élouard och konstnären (1926) har renässansens vanliga medborgarvittnen blivit tre surrealister och det de ser är godhetens kollaps och en fallande gloria. Eller knappt ens ser: de tycks inte bry sig, vare sig om barnet eller om våldet eller om det hädiska. Ernst tar konsthistorien i besittning samtidigt som han struntar i den. Ett uppror som blir dubbelt.

Om dröm, fantasi och romantik fått en starkare ställning i samtidskonsten än den haft på flera år så är Max Ernst helt i fas. Han har förstås inspirerat konstnärer tidigare: oscillationen, den automatiska skriften överförd till bild, sägs ha betytt mycket för Jackson Pollock, och efterföljarna har varit många framför allt av de surrealistiska motiven: kropparna som tömts på innehåll, som vanställts, naturen som blivit besjälad, monstruös som i ett fantasylandskap.



    Revolutionen, titelns andra led, är något mer osynlig. Surrealismens ständiga, av drömmen beroende, uppror mot det rationella är förstås närvarande. Och visst kan man avläsa revolt i det konstnärliga arbetet, allt annat än konformt. Men kvar när det kosmiska tonar fram i Ernsts sena verk är frustrationen över ett 1900-tal som krossade sina medborgare, som bara lämnade drömmen kvar.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet