Du sköna, gamla värld

Camilla Hammarström ser ingen upprättelse för kitschmålarna...

”Arbete” av Ford Madox Brown, 1863. Foto: Birmingham Museums & Art gallery
KONST
Foto: Birmingham Museums & Art Gallery
”Söta lammen bää” av Ford Madox Brown. 1860, olja på duk.

Säg prerafaeliterna och man kommer förmodligen att tänka på Dante Gabriel Rosettis Botticelli-inspirerade, dekorativa kvinnoporträtt från 1860-talet. Men vid den tiden är det prerafaelitiska brödraskap som bildades 1848 sedan länge upplöst; och det sociala och religiösa patoset i deras estetik har förvandlats till eskapistisk, överestetiserad sensualism.

Det prerafaelitiska måleriet kommer till som en reaktion på den industriella omvandling som England genomgår, de enorma klassklyftor och den misär som växer i de industrialiserade städerna. Prerafaeliterna söker sig tillbaka till medeltiden och ungrenässansens allvarliga, religiösa bildvärld före den Rafael (1483-1520) som genom århundraden format idealen vid konstakademierna. Man skulle kunna kalla dem ett slags retrogardister, som i tillbakablickandet hittar giltiga värden. I Konstens världshistoria kallar Gregor Paulsson dem för estetiska moralister.

Intressant är att prerafaeliternas måleri utvecklas i samklang med den nyfödda fotografin och dess förmåga att fånga detaljer, som var till nytta när de ville avbilda invecklade lövverk, klippformationer etcetera. Och med de nya, kemiskt framställda oljefärger som gav deras bilder en så starkt lysande kolorit.

Prerafaeliterna är allltså intimt sammankopplade med industrialismens innovationer. Men de är också en produkt av en modern tid där man börjar uppfinna sin egen identitet genom att citera tidigare epoker. För naturligtvis lyckades de inte måla som Giotto eller Fra Angelico som levde på 1200- och 1300-talen. Deras stil är helt igenom en konstruktion.

När nu Nationalmuseum visar ett stort urval av prerafaeliterna, hoppas man på en upprättelse av deras dåliga anseende som kitsch­producenter. Det är en imponerande samling inlån man lyckats få ihop, och den pedagogiska presentationen visar vilket allvar och patos denna konst sprang ur.

För en modern betraktare är det svårt att förstå det radikala hos prerafaeliterna. När man ser de sentimentala bilderna, tänker man att de borde ha fungerat som hand i handske i det viktorianska samhället. Men sentimentet är ett uttryck för den tidiga, kristet färgade socialism som gärna använde sig av en estetik som för tankarna till skillingtryck och psalmer. Avbildningar av prostituerade, övergivna ogifta kvinnor, fattiga och kroppsarbetande var något nytt. Och profaneringen av religiösa motiv.

Hos den andra generationen prerafaeliter trängs de moderna ämnena undan av medeltida fantasier och erotiskt laddade kvinnobilder. Som stilideal har de haft ett enormt inflytande på populärkulturens kvinnoideal. Deras vackra målningar påminner om omslagen till Vogue och känns ungefär lika ytliga, även om man måste beundra det skickliga hantverket och kärleken till stoffligheten hos materien.

Och det blir kärleken till naturen, mer än människoskildringen, som till slut blir behållningen för mig på denna utställning. Både hos de tidiga och sena prerafaeliterna finns underbara skildringar av djur och växter – precisa och ömsinta. Och kanske är det inte förvånande att det konstnärliga arvet efter rörelsen bäst förvaltats inom formgivningen, främst inom Arts and Crafts-rörelsen. De vackra vegetativa mönstren hos tapeterna som tillverkades hos Morris & Co håller än i?dag. Och de går fortfarande att köpa.

Men någon upprättelse av prerafaeliterna blir det inte.

FAKTA

KONST

Prerafaeliterna

Nationalmuseum

Till och med 24 maj

Camilla Hammarström

ARTIKELN HANDLAR OM