Vackert med spackel

Camilla Hammarström ser ett varumärkesbygge på Moderna

1 av 3
”Holiday Drive Detail”, 2007. Orkandrabbad swimmingpool från ovan.© Clay Ketter
KONST

Under början av nittiotalet gjorde USA-födde Clay Ketter en närmast osannlik raketkarriär med Sverige som bas. Från att ha varit en anonym konstutövare som arbetade deltid som snickare och museitekniker på Rooseum i Malmö, blev han på bara några år ett internationellt renommerat namn.

När Lars Nittve, dåvarande chef på Rooseum, minns tillbaka i katalogen till Moderna Museets stora sommarutställning med Clay Ketter, daterar han dramaturgiskt det avgörande ögonblicket till 5 augusti 1993. Ketter håller upp en polaroidbild av en vägg som just byggts inför en utställning: gipsskivor, tejpade och spacklade skarvar och skruvhål. Lars, this is it! Det här är mitt måleri. Min väggmålning.

Den lilla gulstickiga polaroiden har fått en plats bland de övriga verken i utställningen, liksom för att kasta ljus även över den som upptäckte Ketter. För efter detta tycks Lars Nittve ha blivit något av en mentor för konstnären. Redan året därpå bestämmer han sig för att låta Ketter medverka i utställningen Nutopi på Rooseum tillsammans med flera långt mer etablerade internationella stjärnor. En uppbackning få unga konstnärer vågar drömma om.

Jag minns min egen förtjusning inför Clay Ketters Wall Paintings på Galleri Brännström vid samma tid: gipsskivorna med sina spacklade skarvar och skruvhål uppsatta på väggarna. En jordbunden stillhet vilade i rummet, det var något anspråkslöst och fullkomligt naturligt i tomheten efter hantverkets rörelser. De fungerade som ett slags materialistiska utsagor och förde mina tankar till den japanske konceptkonstnären On Kawara och hans pågående målande av varje dags datum. En meditativ och obönhörlig konsekvens som skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

Men så blev det inte. Ketter arbetade i stället vidare med skulpturer av skåpmoduler, skinande köksinredningar utan kranar eller handtag, en minimalism light där delarna i ett slags produktivt rus verkar kunna kombineras i hur många varianter som helst. Dessa modulbyggen befinner sig långt ifrån föregångare som Donald Judd med hans seriella stränghet och idémässiga stringens. Men de har en sinnlig närvaro, och ibland bränner det till. Som när Ketter låter en städskåpsinredning bara finnas i sin på en gång kusliga och ombonade standardisering.

Efter de vita väggmålningarna av gipsskivor inledde han serien Trace Paintings, ett slags konstruerade lämningar av rivningsväggar med olika lager av färger, hål efter eluttag, hyllor etcetera. Oerhört skickligt genomförda och estetiskt tilltalande, på samma sätt som de abstrakta expressionisternas bilder eller Robert Rauschenbergs assemblage där han använder skräp som målerisk kolorit. Välgjort, men inte så spännande.

De uttrycker en förgängelseromantik som går igen i den nyproducerade serien med fotografier från de områden som drabbades av orkanen Katrina. Ruiner som fotograferats från ovan, så att sönderslagna badrum och igenkorkade swimmingpooler bildar närmast dekorativa abstrakta strukturer. Det är lite grand som när Ketter uppmärksammade de vackra brandväggarna i Valencia 2003. Jag kan inte se annat än att det handlar om en traditionstyngd vanitas-tematik som faktiskt är ganska banal och egentligen aldrig problematiseras.

Jag saknar en teoretisk medvetenhet, en överbyggnad i Ketters produktion. Han tycks i huvudsak arbeta intuitivt. Ibland rör han sig nära det anekdotiska och rent illustrativa. I gengäld har han fått rejäl teoretisk assistans av kritiker och skribenter genom åren. Sven-Olov Wallensteins katalogessä Ytornas konst är en svindlande stilig text som lyckas ingjuta en kontextuell och historisk medvetenhet hos Ketters konst, som man mer än gärna skulle vilja tro på men jag ser inte de där intrikata avvägningarna i konstnärskapet.

Tvärtom finner jag det många gånger häpnadsväckande obekymrat i relation till konsthistoriskt relevanta frågeställningar. Varför är exempelvis nästan alla verk inramade med lister som för att förstärka tavelkaraktären? När så mycket i dem redan är beroende av en stabil historia med fyrkantiga bilder i konstinstitutionens vita kub?

För mig blir den här utställningen i stället en uppvisning i skickligt varumärkesbyggande på en konstmarknad som fortfarande är starkt präglad av modernismens ideal av genikult och igenkänningsfaktor. En marknad där konstnärens signatur garanterar värdet i det merkantila omloppet, snarare än det som händer i mötet med den enskilda betraktaren.

Men de finns ju väldigt många intressanta konstnärer som rör sig utanför de här systemen.

En institution som Moderna Museet borde självklart söka sig utanför sina allra snävaste nätverk när de planerar sina utställningar. Kanske särskilt om man ska få den genusbalans man påstår bry sig så mycket om.

FAKTA

KONST

Clay Ketter

Moderna Museet

T o m 16 augusti

Camilla Hammarström

ARTIKELN HANDLAR OM