Oväntade vägskyltar

1 av 4
KONST

Göteborgs Konsthalls senaste utställning har den något kryptiska titeln En oväntad tanke – funktionen i samtidskonsten. Vad är det som är oväntat? Att samtidskonsten har en funktion? Ligger inte konstens funktion i dess vägran att vara funktionell? Ja, om man tänker på all formalistisk konst. Nej, om man tänker på all relationell och postproducerande konst som uppmanar till att bruka och appropriera konsten. Den självrefererande formalistiska konsten riskerar att instrumentaliseras av marknaden, den relationella riskerar att instrumentaliseras av statliga institutioner.

I utställningshäftet står det: ”Ambitionen är att bryta upp fasta vanor och stimulera till nya tankeprocesser – att väcka en oväntad tanke”. Vilken konstälskare som helst tror jag skulle bli irriterad av en sådan självklarhet. All bra konst väcker oväntade tankar. Men få människor lyckas få oväntade tankar på beställning.

Bortser man från den något klumpiga titeln, är utställningen riktigt intressant. Den undersöker såväl konsthallens funktion som offentligt rum och ”konstens funktionella möjligheter”. Curatorn Anna Hyltze har samlat konstnärer som arbetar med både formgivning, typografi och arkitektur. Hårt estetiserade men djupt samhällsförankrade praktiker.

Och vad finns det att beskåda? En formdekonstruktivistisk konst som lyckas vara nyttig (det vill säga tankeväckande) genom sin iscensatta onyttighet – som till exempel Fredrik Noréns intelligent deformerade möbler och aggressiva ingrepp i kulturens altare – bokhyllan. Och en socialfunktionalistisk konst som försöker vara nyttig genom olika ingrepp i det offentliga rummet – som till exempel Bosch & Fjords humoristiska skyltar som uppmanar till att skrika, sova, skita och gråta i stadsrummet. Skyltar som kommer att placeras i Göteborgs stadsrum efter en interaktiv urvalsprocess. En utopi som lätt skulle förvandlas till dystopi om människan skulle behöva skyltarna för att kunna ägna sig åt dessa ännu ej socialt formaterade handlingar.

Nej, vi behöver ingen konst som reglerar det sociala livet. Vad vi behöver är en konst som pekar ut glappen mellan människa och institution, privat och offentligt, konst och konstbrukare. En post-funkiskonst!

Om det är det konstnärerna och curatorn är ute efter, kan jag bara gratulera.

Sinziana Ravini