Den sköna chimären

Ulrika Stahre om klassiska idealister och skapade behov av motståndare

1 av 6
Marianne Wiig Storaas ”Flicka vid fönster”, olja på duk, 2008.
KONST

Det fanns en tid runt slutet av 1990-talet, då Edsviks konsthall var en intressant plats att besöka. Den hade en tydlig identitet: internationell samtidskonst, debatterande utställningar. Sedan fick Sollentuna kommun nog av obegripligheterna och satsade på en sorts lokal inriktning som inte varit särskilt fruktbar. Den nuvarande självbilden är vacklande. Utställningen Figurationer är ett tydligt exempel: ideologiskt tydlig men svajig i sin uppbyggnad. En utställning om föreställande måleri vars sammanhållande kitt är en premodernistisk agenda – som ändå inte hänger ihop så väl som man kunnat önska.

Figurationer handlar om konst som intet vill utanför sig själv. Skönhet och hantverksskicklighet är ett och samma, motiven ofta, men inte genomgående, traditionella. Utställningen tar ett samlat grepp på ett stråk i den norska samtidskonsten, ett stråk inspirerat både av Odd Nerdrum och hans mästarateljé och av undervisningen på konstakademin i Oslo. Det är till stor del en pastischkonst, som består av renässansens porträtt och stilleben, naturmåleri från 1800-talet, interiörer à la Hammershøi. Men ofta glimmar det till: Marianne Wiig Storaas triptyk Flicka vid fönster skimrar av fotoinspirerat ljus, av detaljer som är målad verklighet. En dörrkarm stiger fram ur tavlans yta och effekten är förfrämligande. Vi ser bilden och det som fanns när den målades.

Figurativt måleri, oavsett motiv, är inte en underskattad konstform. Det har tillskyndare både bland konstköpare och i pengastinna sammanhang som Carnegie Art Award. Måleri i allmänhet är också bland många konstkritiker en omhuldad genre: om dess dimension av nedlagd tid har inte minst John Sundkvist skrivit både innerligt och intressant.

Även om den inte talar så mycket till mig är Figurationer som helhet en intressant utställning. Det är bara synd att den pressats till att vara en konstpolitisk manifestation. Det är svårt att tolka de informationstavlor som skräpar i en egen liten avdelning på något annat sätt: där kritiseras konstutbildningarna i Sverige, deras brist på undervisning i klassiska tekniker. Den beledsagande boken Figurationer återkommer gång på gång till denna dominerande diskurs av ointresse för skönhet (en skönhet och en skönhetsdyrkan som närmar sig religiösa nivåer).

Författarna och utställningsarrangörerna Johan Lundberg, chefsredaktör på tidskriften Axess, och konstnären Christopher Rådlund tar spjärn mot den fiende de själva pekar ut fast utan att seriöst definiera den. Den är inget annat än en retorisk figur.

Konstvärlden blir på denna utställning en krigsskådeplats där det klassiska sägs ha ett självklart värde medan det modernistiska eller postmodernistiska påstås dominera utan skäl.

Och utan själ förstås. Detta behov av att utse en motståndare betyder inget annat än att skönhetens egenvärde är en chimär.