Kritisk patient

Frans Josef Petersson om frustrerade konstskribenter

Jonas Nobel, ”Flotte”, plaströr, akrylfärg, displaysystem i sammet, 2010.
KONST
Kristina Bength, ”Amanda Kristina Pedersens fysionomiska undersökningar”, 2010, akvarell på papper.

I december förra året debatterades Modernautställningen i Svenska Dagbladet. En hel del energi gick åt att diagnostisera konstkritikens tillstånd: recensenterna tillskrevs rollen som trilskande patienter vars negativa omdömen blev del av en allmän sjukdomsbild.

Samma normaliseringsprosa återkommer i Camilla Hammarströms artikel i Aftonbladet 11 januari, som lägger fram ännu en tillståndsbedömning: kritikerna är nu inte fräcka, okunniga eller revanschistiska utan frustrerade.

Kanske är diagnosen fullt rimlig. Kanske finns det ett allmänt drag av frustration i dagens kritik som inte låter sig reduceras till individuella tillkortakommanden.

Vad jag däremot inte kan förstå är Hammarströms upptagenhet vid vad som bör och inte bör sägas, hennes iver att formulera föreskrifter för hur betraktaren ska tänka och känna. Här sätts på pränt just vad många reagerade på i Modernautställningen: en liknöjdhet som i namn av det lågmälda och djupa menar att konsten mår bäst av att bekräftas och placeras på piedestal.

Den här normerande synen utsätts för ironiska glidningar i Kristina Bengths utställning på Galleri Flach. Installationen består av 12 storskaliga akvarellmålningar som avbildar olika sjukhusmiljöer, placerade horisontellt på ett slags sjukhussängar: galleriet som klinik och besökaren som läkare i färd med att beskriva, kategorisera och utvärdera kroppar.

Dessutom har författaren Vendela Fredricsson bidragit med 12 texter som monterats på ett vis som för tankarna till sjukhusjournaler. Besökaren kan bära med sig dessa journaler i utställningen, och ställa Fredricssons texter mot Bengths bilder.

Den blick som uppstår i mötet mellan bild och text är då inte klinisk eller kritisk, men möjligtvis poetisk: den avlägsnar sig från möjligheten att ställa diagnos, det vill säga att upprätta en identitet mellan form och innehåll, och undergräver samtidigt själva den arkitektur som skulle möjliggöra en sådan normaliserande läsning.

Är det då, som många menar, något fel på dagens konstkritik? Som kritiker måste man i alla fall beakta möjligheten att de befintliga orden inte räcker för att beskriva vad konstnärerna försöker åstadkomma. De utställningar som, likt samarbetet mellan Bength och Fredricson, engagerar sig i poetiska former antyder också att så är fallet.

Ett annat aktuellt exempel är Jonas Nobels installation på Galleri Charlotte Lund, där en relation upprättas i rummet mellan text och bild, ord och handling, som inte nödvändigtvis får en meningsfull korrelation i språket. Vad är detta om inte en kritik av kritiken, en ambition är att upprätta nya gränser för vad som är möjligt att säga om de utställda bilderna och objekten?

Att påstå att Bength/Fredricson och Nobel lyckas fullt ut i sina ambitioner vore överdrivet. Om jag ändå knyter en förhoppning till dessa praktiker är det inte för att de pekar ut nya möjligheter för en djup och meningsfull relation mellan text och bild, en ny harmonisk kritik, utan tvärtom för att jag anar en ambition att producera ordsammanställningar som pekar ut disharmonier och icke-identiteter i konflikt med det liknöjda och konsensuella. Budskap som, något instrumentellt, kunde omvandlas till en frågeställning med adress Hammarström: dagens konstkritik må vara frustrerad, men är den i själva verket inte långt mindre frustrerad än den har anledning att vara?

FAKTA

KONST

»Kristina Bength. Amanda Kristina Pedersens fysionomiska undersökningar.

Galleri Flach.

Till och med 20 februari.

»Jonas Nobel

Galleri Charlotte Lund

Till och med 29 januari

Frans Josef Petersson