Stora krav – och mindre

Fredrik Svensk ser Rabih Mroué i Lund

”The Old House”.
KONST

Utanför Lunds konsthall står Per Gahrton med en tjock bok om Palestina. Ackompanjerad av en mindre blåsorkester talar han upprört engagerad till de glasslapande massorna på torget. Där samsas också påskrisförsäljare och skolklasser som säljer hembakt med de vanliga grönsaksstånden. Känslan av att befinna sig i en vanlig stad har något anakronistiskt över sig, tänker jag när jag kliver in i konsthallen tillsammans med en lokal drinkare som ska låna betaltoan. 

al-sha’b yurid” (folket kräver) står det skrivet på väggen i den libanesiske konstnären Rabih Mroués installation – samma fras som inledde många demonstrationer i Kairo och Tunis. Och folket kräver en hel del, att döma av listan inunder. Det börjar med dramatiska verb som: to change; to revolt; overthrow – och övergår sedan i vardagligare to sit; to shit; to gossip etc. Det blir ett slags spegel över revolutionens inverkan på livets alla nivåer. Och av en annan besökare får jag höra att Mroué lagt till just detta till den här versionen av utställningen (som första gången visades på BAK i Utrecht för ett år sedan, curerad av Cosmin Costinas). Det är bara att gratulera Lunds konsthall till att man arbetar med en så spännande konstinstitution, curator och konstnär.  

Många av Mroués verk behandlar frågan om historien, minnet och sökandet. I Je Veux Voir ser vi Catherine Deneuve gå runt bland stadsruiner efter ett krig. Det är något hon vill se, hon letar efter Mroué. Han har nämligen spelat mot Deneuve i en långfilm med samma namn, och vad vi ser är en dokufiktiv gestaltning från deras resa till Mroués hemby i södra Libanon efter det israeliska anfallet 2006. Detta tillvägagångssätt är typiskt för Mroué och hur han väver samman fiktionens värld och krigets realitet. Ibland sker det mer geopoetiskt, som när han skapar en poolliknande videoprojektion på golvet och kallar det Medelhavet. Trots att det ligger en bok och ett lik och flyter där på rygg, ger verket märkligt nog ett subtilt intryck. 

I The Old House reflekterar en man i en voiceover över vad han kommer ihåg, och hur han minns saker. Videon visar ett bostadshus som håller på att rasa samman, men som hela tiden reser sig upp i en inverterad rörelse. Med denna enkla lek vid videoredigeringen lyckas faktiskt Mroué skapa en av de mest suggestiva meditationer över historiens öde som jag sett på film. Mer sökta är en rad väggtextverk där han arbetat med upprepningar av klassiska konceptverk, men i ett krigshärjat libanesiskt sammanhang.

Det är uppenbart att Mroué gillar att ändra på sina egna och andras arbeten. Ett mer historiskt specifikt verk är Jag, undertecknad – som också var titeln på utställningen i sin helhet, innan den förvandlades till folket kräver. I en videoinstallation ser vi konstnären spela en karaktär som ber om ursäkt för en massa saker som har med inbördeskriget i Libanon att göra. Bakgrunden är att ingen av dem som i dag sitter i maktställning har gjort någon som helst avbön. I verket upprättas nu ett jag, som ber om ursäkt för att bland annat ”ha lekt med andra

människors känslor”, ”för att ha betraktat det libanesiska inbördeskriget som enbart ett krig mellan olika samhällsklasser”, ”för att ha ibland ha stulit andras skriverier och låtsas att de var mina egna”, och ”för att detta bara är ord, ord, ord”.

På det hela taget har ”teaterregissören, skådespelaren och konstnären” Rabih Mroué slagit in en poetisk kil i den vår vi kallar arabisk, i den stad vi kallar Lund. En kil som kräver.

FAKTA

KONST

» Jag, undertecknad/ Folket kräver

Rabih Mroué

Lunds konsthall

Till och med 8 maj

Fredrik Svensk