Arbete pågår

Fredrik Svensk tittar på konst som inte är färdig. Han måste anstränga sin föreställningsförmåga till max

1 av 4
Untitled, Aykan Safoglu, 2011
KONST

Hur presenterar man konstverk i ett galleri om själva konsten är en process eller en händelse?

Detta har varit en av de mest avgörande frågorna för både för museer som vill göra konsten tillgänglig för en större publik och kommersiella gallerier som vill hitta nya sätt att förpacka det som förefaller flyktigt och immateriellt.

Ibland har frågan till och med varit grundläggande för konstverket, som exempelvis Robert Smithsons intresse för relationen mellan så kallad Land Art, dokumentation, publikation och gallerirum.

I andra fall har frågan revolutionerat konstförmedlingen, som i fallet med galleristen och publicisten Seth Siegelaubs metoder att marknadsföra vad som kommit att kallas den första vågens konceptkonst i New York under 1960-talet.

Även om man inte känner till Smithson eller Siegelaub, så är de problem de ställdes inför viktiga att känna till om man inte vill bli fullständigt uttråkad av dagens konst. De tillhör helt enkelt samtidskonstens urscen.

Men vad händer när inte bara konsten utan också själva utställningen förflyktigas? Den krassa kommersiella anledningen till att detta blivit en viktig fråga är att konstinstitutioner känner sig tvingade att tänka som tv-kanaler. Det gäller att få folk att återkomma så många gånger som möjligt och känna sig medskapande.

Mer experimentellt drivna projekt öppnar konstrummet till en sorts pågående verkstad, alternativt ser det som ett av många tillfällen då ett visst projekt blir publikt.

På Konsthall C i Hökarängen – en institution som till och med startade som ett konstnärligt projekt av Pär Hasselberg – kan vi nu se ett exempel på det senare.

Där visas nu grupputställningen Station C med verk av Lisa Torell, Aykan Safoglu, Sylvia Winkler och Stephan Köperl och Slavs and Tatars. Torells tapetväggscollage

She / sh. the politics of public space behandlar tydligast det offentliga rummets villkor. Genom att en målning och ett fotografi av kontoret och konsthallen sätts samman med en tryckt text som pendlar mellan det personliga och det generella, uppmanas betraktaren bokstavligen att fundera över hur vår offentlighet regleras.

Slavs and Tatars presenterar fyra små skulpturer från deras Not Moscow not Mecca. Som skulpturer utmanar de knappas någon, men det överordnade forskningsprojektet om klichéföreställningar om världen öster om Berlin (Euroasien) imponerar med sin icke-akademiska form. Detta är en typ av projekt som de själva mycket riktigt kategoriserar som konst by default.

Som ni redan har fattat så fungerar verken i utställningen mest som formellt genomtänkta hintar om pågående processer, som man på något sett måste sätta sig in i. Och utan att anstränga sin föreställningsförmåga till max får man knappas ut så mycket. Det samma gäller utställningen i sin helhet, ledd av curatorerna Kim Einarsson och Adnan Yldiz. Upplevelsen av utställningen på plats är kort sagt bara en liten del av det sammantagna utställningsobjekt vi har att göra med.

Nyckeln till projektet finns i den tabloidtidning som medföljer utställningen. Där presenteras inte bara konstnärernas intressen och projekt, här finns också vad vi kan kalla en curatorisk självbiografi. Trovärdigheten i hela Station C avgörs helt av hur man läser denna självbeskrivning. Själv blir jag påmind om att curatorer lika mycket som konstnärer och forskare måste arbeta med efterhandskonstruktioner som en avgörande del av sin praktik.

Det är en himla tur att det i alla fall finns en konstinstitution i Stockholm som utmanar idéer om vad det offentliga rum vi kallar konstutställning kan vara.

Men kanske hade detta projekt, konstnärer och curatorer inkluderat, behövt en übercurator, en Seth Siegelaub för vår tid?

Fredrik Svensk